Felicias röst

Publicerad i Narkotikafrågan 2012

Felicia FeldtMed självbiografin Felicia försvann vill Felicia Feldt bryta sin mammas mångåriga dominanta monolog. Boken har väckt debatt, men få har reagerat på missbruket.

–          Det är konsekvenserna av ett missbruk som den här boken handlar om, säger Felicia Feldt själv. 

Felicia Feldt

Det har blivit lite lugnare nu för Felicia Feldt. I början av året syntes hon i tidningar och tv-soffor för att berätta om sin bok. Felicia försvann handlar om uppväxten, om mammans missbruk, om misshandel och övergrepp, om gränslöshet där män kom och gick och där ingenting doldes för barnen. Mamman hon berättar om är Anna Wahlgren, känd debattör, författare och en auktoritet inom barnuppfostran, författare till bland annat Barnaboken. Utåt skulle Felicia och hennes syskon vara beviset på Anna Wahlgren som den perfekta mamman, men bakom fasaden var det annorlunda.

Debatten om boken har kommit att handla om hämnd, rätten att berätta sin historia och att inte behöva försonas. Att den skulle väcka uppmärksamhet hade Felicia förberett sig på, men reaktionerna har överraskat henne.

–          Att bli ifrågasatt när det gällde mina upplevelser, det var märkligt. Hela boken handlar ju om att inte bli trodd och att inte bli bekräftad för den egna rösten. Det blir ett övergrepp på ett övergrepp.

”Jag dricker alkoholistiskt, men jag är inte alkoholist”, brukade Anna Wahlgren säga. Vad Felicia minns drack hon jämt. När hon skrev, på morgonen, på kvällarna, hela tiden. Alkoholen fanns alltid framme, den var ingenting som gömdes.  En gång gick hon i behandling mot sitt drickande. Den fullföljde hon inte.

Om hennes bakgrund vet Felicia en hel del. Hon var oälskad av två föräldrar som mer eller mindre övergav henne och syskonen och satte dem på internat. Felicias mormor var en stark kvinna som startade företag, gjorde karriär och skiljde sig på 20-talet. Felicias morfar gav barnen stryk. Själv kallar Felicias mamma sig maskrosbarn.

Anna Wahlgren fick nio barn med fyra män. Många fler förhållanden passerade. Familjen flyttade ofta, upp mot 20 gånger under 18 år. Skåne, Halland, Egypten, Jämtland, Stockholm. Ibland för en ny kärlek, för att mannen skulle plugga eller hade fått jobb. Men Felicia vet inte alltid varför.

Hon menar att hennes mammas gränslöshet bottnade i ett gränslöst supande. Men räcker det som förklaring? Nej, tror Felicia. Det handlar inte bara om alkoholen.

–          Hennes egen barndom, hennes otroligt starka sökande efter bekräftelse ligger också där i botten. Det tar henne hur långt som helst och det finns ett oändligt hål som aldrig går att fylla med bekräftelse. Hon har nog aldrig känt sig älskad på djupet och hon har inte kommit till rätta med det, inte jobbat med det. Det är den enda förklaringsmodellen jag kan se till att leva ett så kaotiskt liv. Att flytta så ofta, gifta sig så många gånger, att få så många barn, att skriva så många böcker. Bakom den drivkraften finns en väldigt väldigt liten flicka som vill bli älskad och som säkert vill uppleva den här tryggheten. Det positiva är att det ger henne en väldig drivkraft att göra även det omöjliga. Att till exempel skriva och stå på barrikaderna.

Ganska tidigt blev det tydligt för Felicia att familjen inte var som andra. En ensamstående mamma, dessutom med många barn, var inte så vanligt på 70-talet. Syskonen fick hjälpa till mycket hemma, hade städschema och fick ta ansvar för de yngre syskonen. Ibland kunde mamman försvinna flera dagar och lämna de yngsta barnen i händerna på de lite äldre syskonen.

Anna Wahlgren såg familjen som en flock. För Felicia och syskonen var detta inte bara positivt. Den som kritiserade mamman eller satte sig upp mot henne kunde bli utfryst eller straffad. Inget av syskonen revolterade under uppväxten.

–          Inte på det här traditionella sättet, vi var väldigt väluppfostrade. Det var ingen som kunde vara så farlig som mamma, så skrämmande. Det fanns inte på kartan att bryta mot hennes regler. Då fick man hitta väldigt finurliga sätt.

Fortfarande idag kan hon vara rädd för sin mamma.

–          Jag skulle gärna säga att jag inte är rädd för min mamma, men det är jag. Hon kom till ett föredrag jag höll i torsdags. Jag blev jätterädd, och tänkte att hon sticker en kniv i ryggen på mig. Det är en sån där barnrädsla som finns kvar och den har jag accepterat.

När Felicia var 13 flyttade familjen till en stor lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Nu hände mycket. Barnaboken kom ut, det var  presskonferenser och intervjuer. Och fester nästan varje kväll med mycket sprit. Kända och okända festade i lägenheten. Mamman var ute, på Café Opera och Alexandra´s. Syskonen skulle städa, laga mat, diska och passa småsyskon. Mammans man misshandlade henne. Hon slog tillbaka. Många män passerade. Män som tafsade på Felicia och hennes syster, utsatte dem för övergrepp. I stället för att slänga ut männen bjöd mamman in dem till frukost med nybakt bröd morgonen därpå, trots att hon visste vad som hänt.

Ingen reagerade på hur barnen hade det, inte som Felicia kommer i håg. Tillrättavisningar, hot, hårda nypor skedde ofta öppet. Barnen försummades, sov på madrasser utan lakan, lämnades ibland vind för våg när mamman försvann iväg. Och så mamman som drack. Efter att boken kommit ut har Felicia fått höra att folk som besökte hemmet hade sett och reagerat, men de vågade inte säga något. Mamman var beundrad och respekterad, en stark, auktoritär kvinna.

–          Hon hade format sitt eget liv, och hon var precis lika stark i att vara motståndare. Det här var också en väldigt varm, generös och kärleksfull miljö där det hände mycket, det var stora middagar och fester och man kände sig utvald och som gäst väldigt viktig. Det ingick att inte kritisera för då åkte man ut.

Felicia bestämde sig för att inte vara den som ställde till något. Hon fattade tidigt reglerna och hon var den lydiga, väluppfostrade och tysta.

–          Men inåt kunde jag fatta väldigt starka beslut och var ibland väldigt arg och hatisk.

På en presskonferens när Barnaboken skulle lanseras bestämmer sig den då 15-åriga Felicia för att inte ge mer av sig själv till sin mamma.

Jag ska göra som du säger mamma, men inget annat. Jag tänker aldrig mer, någonsin mer, ge av mig själv till dig. Du ska aldrig få något av mig, som är på riktigt. Inte en enda kram ,inte ett avslöjande om mig, vem jag är. Inte en enda grej ska du få, inte av mig. För jag kommer aldrig att förlåta dig för alla de stramande flätorna (fast jag är femton år), alla tillrättavisningar (fast jag är femton år), och alla hot inför främmande människor (fast jag är femton år). I affärer, inför mina kompisar, inför mina syskon, inför mina pojkvänner. Jag hatar dig.

–          Det hatet kommer jag ihåg så starkt. Då blev det så extremt, den här konflikten, att vi ska stå där och berömma henne och vara tysta, snälla och välanpassade och sen beter hon sig precis hur som helst. Hur knäpp får den här världen vara? Det var en förnedrande känsla jag upplevde.

Men det fanns också bra stunder under uppväxten. Felicia minns enstaka dagar då mamman bestämde sig för att inte dricka och när hon skulle ha en vit vecka. Då var hon jättealert. Som yngre kunde Felicia också tycka att hennes mamma var väldigt ball.

–          Hon lyckades förmedla att ”du ska ta din plats och var inte rädd för att synas och höras”. Hon har varit stark och trott på sina åsikter, och det gör ju jag idag. Men med det tillägget för min egen del, att stå inte upp för något du inte kan leva upp till. Det har varit väldigt viktigt för mig.

När hon var fem år försvann Felicias pappa ur hennes liv. Föräldrarnas förhållande hade varit stormigt, med separationer och återföreningar. Mamman flyttade och pappan, som var sjöman, försvann då och då ut på haven. En gång, när han kom tillbaka från en resa, var mamman gravid med hans bror. Pappan bodde utomlands tills Felicia var 13, i Asien och Frankrike. Han skrev brev ibland. När hon var 15 träffade hon honom igen. Sen hade de en sporadisk kontakt.

–          Fast i min värld fanns han ändå. Jag kände mig väldigt älskad av min pappa, jag visste att han älskade mig. Det såg jag i breven och jag kände den här grundkärleken. Jag tvivlade aldrig.

Under några år hade mamman ett förhållande med en egyptisk man och hon flyttade med alla barnen till Egypten. Där blev mamman och barnen sjuka, i bland annat gulsot. De åkte tillbaka till Sverige och fick bo på sjukhus flera månader. Trots det ville mamman återvända till Egypten och tillbaka i Egypten blev lillebror Simon sjuk och dog. Felicias pappa hade försökt stoppa det, men kunde inte eftersom mamman hade vårdnaden.

–          Det var väldigt betydelsefullt för mig att han försökte stoppa oss. Hade han inte försökt det hade jag haft mycket svårare idag med att ha fördragsamhet att han inte var där överhuvudtaget.

Idag har hon accepterat att hennes pappa var frånvarande under uppväxten.

–          Han utgav sig inte för att vara någon annan än den han var. I relation till min mamma så har jag haft mycket lättare att acceptera den han har varit, han har varit det bara och inte lovat något annat förrän han en dag kom och lovade något annat. Och då var han väldigt närvarande plötsligt. Det viktiga för mig är att han visat mig nu senare i livet hur man är som en riktig pappa.

I 20-årsåldern började Felicia ifrågasätta mammans drickande. Inget av syskonen stöttade henne, de stod på mammans sida.

Vad är det du menar egentligen? Alkoholist? Skulle jag vara det?

Det här händer inte. Plötsligt är alla mina ben i kroppen borta. Eller så har de mjuknat.

Där sitter några av mina syskon. Och för bara en timme sen höll de med. Om alltihop. Vi måste absolut sätta ner foten. Helvete, vad bra Felicia. Att du tar tag i det här. Men det var innan mamma kom.

Och allt jag hade tänkt säga. Om hur rädd jag är. Att jag är trött på att vara rädd. Det räcker nu. Jag ville säga hur trött jag är. Och färdig med allt våld, allt sexstönande, allt glassplittrande, allt skrikande och all tysthet på samma gång. För vi pratar ju inte om det här. Vi sluter oss inför varandra, inför oss själva. Vi säger ingenting. Och själv blir jag stum jag med. Alldeles nu.

–          Alkis. Jahaja. Mycket ska man höra. 

Fortfarande idag lämnar flera av syskonen sina barn hos mamman, trots att hon fortfarande dricker.

–          Hur mycket kan man ljuga för sig själv? Men jag vet ju hur medberoende ser ut, jag vet ju hur svårt det är att bryta. Men man måste bryta, det finns inget annat sätt. Människor som är missbrukare kan inte ha sunda relationer. De väljer inte människan i första hand, de väljer drogen. Och det gör att de inte kan ha normala relationer. Men de andra kan välja det. Och då förstår inte jag hur man kan välja att ha en relation med en människa som inte kan ha en relation.

Kanske handlar det om att syskonen ser det de vill se, tänker hon – mamman som hon skulle kunna vara, en närvarande mormor. Men för henne själv går bilden av hur en familj ska vara inte ihop med hur verkligheten blev och det gör ont när hon ser hur det blivit. På senare tid har hon upplevt en ny känsla – sorg.

–          Sorgen kom som en överraskning. Det är oändligt sorgligt. Det hade inte behövt vara på det här sättet om vi hade pratat mer om det här, jag och mina syskon. Och det är sorgligt att min mamma misslyckades så kapitalt och att hon inte har självinsikt. Men att försöka utgå från verkligheten istället för från bilden gör det lättare.

Felicias mamma har aldrig visat någon ånger över det hon gjort.

–          Hon har aldrig, aldrig sagt att hon gjorde fel. Tvärtom har hon hävdat, med starkare och starkare röst att ”jag ångrar ingenting när det gäller er barn”.

Däremot har hon bett om ursäkt för enstaka händelser. Ursäkter som hon sen tar tillbaka. I ett brev som Felicia fick 2001, men som hon inte läste förrän strax innan boken kom ut, ett väldigt vackert brev, var mamman otroligt tillmötesgående och ledsen över vad Felicia kände.

–          Det var nog sant för henne när hon skrev det. Hon ville ställa saker tillrätta. Men det är en väldig skillnad mellan att be om ursäkt och verkligen genomgå ångern. Den är fruktansvärd. Att möta sig själv och det man har gjort, det tar år.

För några år sen gjorde Felicia ett försök att försonas med sin mamma. Hon ville inte rota mer i det förflutna, hon vill förlåta och se framåt.

–          Jag tyckte att jag hade försökt allt. Jag hade tagit hand om hur jag tänkte och kände och det fanns bara en sak kvar, att träffa henne och försöka frigöra mig från allt. Jag insåg faktiskt att jag inte visste vem hon var. Det är väldigt märkligt, en människa som upptagit så otroligt mycket av mitt liv, min energi och min ilska, jag hade ingen aning om vem hon var egentligen.

Men mamman ville inte mötas. Sen dess har Felicia ingen kontakt med henne. Idag kan hon tycka synd om sin mamma och känna medlidande.

–          Det slår inte jag bort, lika lite som jag slår bort min ilska. Jag försöker med nyfikenhet titta på den här känslan också. Varför tycker jag synd om henne? Det kanske är för att jag ser den här lilla varelsen som är missförstådd och tänker varför kan ingen älska mig? Det är en känsla som jag också kan känna igen.

Relationen med flera av de sju syskonen förändrades när Felicia bröt med mamman. Idag har hon kontakt med två av dem. Tre av syskonen reagerade starkt när boken kom ut och gick ut offentligt och sa att de hade haft en underbar mamma, och en underbar barndom.

Anna Wahlgren skrev sin självbiografi i mitten av 90-talet. Där berättar hon om sitt drickande och om sina förhållanden.

–          Varför blev de inte arga då? De blir arga på mig idag, när jag berättar om mina upplevelser, när jag inte ägnar mig åt att såga benen av nån med värderingar eller lämnar ut nån på det sättet som hon gör. Hon skrev om sina relationer, sina män, om oss barn, och lämnade ut oss tretusen gånger mycket värre än vad jag gjort.

Kanske är det svårare att ta fighten med personen som är källan till alla trauman, resonerar Felicia. Kanske är det lättare att göra det med Felicia.

–          För du har egentligen bara ett val. Du måste välja bort den här människan, ta dig bort från personen, så långt bort du någonsin kan. Du kan aldrig laga det här om inte personen själv vill det. Och man ställs inför sig själv – vad vill jag, vad står jag för, vad har jag för värderingar? Då är det mycket lättare att bli arg på någon annan.

I trettioårsåldern gick Felicia på anhörigmöten om alkoholism och en anhörigbehandling enligt 12-stegsprogrammet. I en grupp med både missbrukare och anhöriga fick hon uppleva hur missbrukarna kände sig som förövare, och hur de kände skam och skuld.

–          Om det är en sjukdom som man inte kan rå för, varför är de då så skuldmedvetna? Och varför känner barnen sådan skuld? Det är så mycket mer än en sjukdom.

Nu började hon också i psykodynamisk terapi. Där gick hon i sex år och bearbetade bland annat förhållandet till pappan. I december 2005 gick hon in i en djup depression och blev sjukskriven i ett och ett halvt år. Nu hörde hennes pappa av sig igen och relationen med honom gjorde att hon fick möjlighet att gå tillbaka och få en barndom igen.

–          Det finns något hoppfullt i det. Även om jag hade djupa sår och håligheter kunde jag bli en väldigt stark och trygg person som vuxen. Det ser jag också med mina barn. Min äldsta dotter kan komma idag med en stor hink av behov, av sådant jag inte kunde ge förut, men som jag kan ge idag. Det är hon tacksam för och jag är väldigt tacksam för att jag får ge henne det idag.

Efter depressionen gick hon i hypnosterapi.

–          Jag hade ingen kompass, ingen uppfattning om vad jag var, vem jag skulle bli, vilket liv jag skulle leva. Jag hade kommit till en punkt när jag inte kom en centimeter längre fram innan jag hade stannat upp och tittat ordentligt tillbaka på djupet. Mot en sådan fond av total blank mark var hypnosterapin väldigt bra, för då är man inte särskilt intellektuell, det är mycket känslor och minnen som kommer upp.

Idag kan hon se att hon som vuxen upprepat sin mammas mönster. Hon gav sig in i relationer, skaffade barn ung, fyra barn med tre olika män, skilde sig två gånger. Fler relationer, fler uppbrott. Hon ångrar idag att hon lät relationerna ha så stort inflytande på henne.

–          Jag önskar att jag haft ett annat fokus, att jag istället hade haft fokus på mig själv, vad jag var intresserad av, vad jag ville, och mer fokus på barnen. Jag var upptagen av otryggheten och jag var en väldigt frånvarande ung mamma, upptagen med mig själv och vad jag hade kommit ifrån.

För två år sen föll allting på plats. Bekräftelsebehovet och rastlösheten hon upplevt tidigare fanns inte mer. Barnens och hennes relation blev bra och hon träffade sin nuvarande sambo. Idag känner hon sig trygg.

–          Jag har otroligt mycket kärlek runt omkring mig, bra människor och en stor vänskapskrets som jag är väldigt nära. Jag är respekterad och accepterad och inte lika känslostyrd som jag varit, mycket mer eftertänksam och lugn och väldigt glad. Jag har allt det som jag velat ha, det finns en väldig tillfredsställelse i det.

Att det inte fanns någon ödmjukhet under uppväxten har gjort att hon bestämt sig för själv bli väldigt ödmjuk. För att bättre kunna hantera sin ilska har hon använt sig av metoden Nonviolent Communication. Länge hade hon med sig mammans sätt att se på barn och barnuppfostran.

–          Jag reflekterade inte så mycket över det. Jag straffade och jag skrämde mina två äldsta barn. Det tog ganska lång tid innan jag kunde börja bryta mönstren.

Hon ångrar mycket av det hon gjort, många av de dåliga beslut hon fattat.

–          Det finns ingenting fint med det, som att jag är tacksam att jag gjort mina misstag, det är jag inte ett dugg. Idag är jag tacksam för att jag verkligen upplevt vad ånger innebär. Men lika lite förlåtande som jag är mot mamma och hennes bakgrund, lika lite förlåtande är jag mot mig själv. Jag kan förstå mig själv idag men det ursäktar inte mina handlingar.

Hon började skriva mot slutet av depressionen, som ett försök att förstå det som hänt. Orättvisan i att ha blivit utlämnad är en av anledningarna till att det blev en bok. Hon ville bryta sin mammas starka, dominanta dialog.

–          Det var både mitt eget ansvar gentemot mina barn, mig själv och de som står mig närmast och också mitt ansvar som människa att bryta tystnaden.

 

Efternamnet Feldt är en pseudonym.

Bookmark and Share