”Bomba varandra med kärlek”

Publicerad i LÄRA 2012

LÄRA Stockholm nr 5 2012Jobbet som lärarcoach har fått Janna Scheéle att lyfta blicken. Idag bloggar hon för att inspirera och visa på det bra jobb som görs ute i skolorna. Med kärleksbomber vill hon peppa både kollegor och elever – men också lösa skolkrisen. 

Cykeln är svart, en så kallad beach cruiser. Janna Scheéle glider in på parkeringen vid Grimstaskolans ljusblå byggnad för att sedan gå vidare in till personalrummet och en kort avstämning med kollegorna, innan de försvinner ut i klassrummen. I vanliga fall brukar hon träna läsning med en grupp elever vid den här tiden, men idag är det inställt. Genom lässatsningen, högläsning varje dag i tre veckors tid, ökar eleverna sin läshastighet. Ett test före och efter visar hur många fler ord de klarar per minut.

–          För eleverna har det varit ett sjukt lyft. De får läsa i lugn och ro och de får se att de utvecklats. Det blir mätbart i deras ögon. För dem att känna att de lyckas är jättestort, säger Janna Scheéle.

Janna Scheéle

Sen 2008 har hon jobbat på Grimstaskolan. Idag är hennes insatser inriktade mot årskurs 7 till 9. Själv beskriver hon jobbet som ambulerande. Hon finns där för elever som är i behov av särskilt stöd, både enskilt och i grupp, i och utanför klassrummet. Ofta tycker hon att det funkar bättre att vara med i klassrummet.

–          Det kan vara jobbigt att vara den som går ut för att få extra stöd, det är laddat för en del och på det här sättet blir det mer avdramatiserat.

Eftersom hon är med i klassrummet utan att leda lektionen använder hon ofta andra verktyg än rösten. Till sin hjälp tar hon tecken. Det kan handla om ett enkelt ”tummen upp” eller att hon kliar sig på näsan när en elev behöver ta det lugnt en stund. Eller ett tecken från eleven när hon eller han inte fattar en instruktion men inte vill visa det för hela klassen.

Janna Scheéle brinner för att skolan ska vara en skola för alla. För de som ofta har det tuffare, som elever med funktionsnedsättning eller de som är nyanlända till Sverige, ska det finnas en självklar plats.

–          Alla elever ska ha samma chanser och samma förutsättningar. Det driver ju mig i allt jag gör.

När hon var liten diskuterades solidaritet och rättvisa vid middagsbordet och när det var dags att välja yrke ville hon ha ett där hon kunde påverka. Efter att ha börjat på juristlinjen – ”det kändes inte som min värld”- och dessförinnan ratat funderingarna om att bli politiker eller journalist, insåg hon att skolan var den plats där hon skulle kunna ge ungdomar bättre möjligheter och medverka till att orättvisorna i samhället jämnades ut. Hon visste tidigt att hon ville jobba i utsatta områden.

–          Jag kände att där kunde jag göra en skillnad. Sen fick jag välja ämne efter det. Jag brinner för mitt yrke och eleverna och kan ärligt säga att mina ämnen har kommit som en följd av att jag valde att bli lärare. Jag hade lika gärna kunnat bli SO-lärare eller idrottslärare.

Dagens första lektion, engelska med klass 8A. Klassläraren Monika Dolfinvisar en kort film på temat sömn. Idag är det ”Talking Tuesday” och eleverna får bara prata engelska på lektionen. Eftersom värmen bestämt sig för att stanna får eleverna promenera och konversera på Grimstafältet där maskrosorna lyser gula och solen steker.

Talking Tuesdays infördes för något år sen eftersom många av eleverna inte vågade prata engelska. Nu har de blivit modigare och idag flödar samtalen. ”Do you sleep on your stomach?” ”What´s your first thought when you wake up?” Janna Scheéle frågar Abas Bakar. Hon har varit i klassen sen han gick i 5:an.

–          Även om jag inte har henne som klasslärare kan jag vända mig till henne, berättar Abas Bakar. Hon har tagit hand om mig och hjälpt mig. Hennes sätt att lära ut, det gör att jag förstår. Hon förklarar på ett bra sätt.

Janna Scheéle har några ord över till alla, hon småpratar med eleverna, och kollegorna, om allt från nya glasögon, bra böcker, till att beställa högtalare till iPhonen på nätet. Ett ”Vart är ni på väg?”, en arm om en axel. Efter att ha följt flera av eleverna länge vet hon vad som funkar bäst för just dem. Grunden till att nå dem är att bygga relationer. Det är hon bra på.

–          Särskilt med de elever som har det lite tuffare i skolan är det alltid vägen in att sitta ner och prata. Jag kanske sätter mig ner i en minut, tittar dem i ögonen och visar att jag verkligen är intresserad av vad de ska berätta, att jag tar mig den här tiden. ”Jag vill förstå dig, jag är här för att du ska lyckas, jag gillar dig.” De ändrar sig nästan alltid. Som lärare orkar man ibland inte, man hinner inte och man känner inte att det är värt det, men får man igen så mycket tid i längden, säger Janna Scheéle.

–          Janna ser alla människor, både elever och vuxna. Det är en kvalitet man ofta inte pratar om, säger kollegan Annika Sernbring, som kommit in till Janna Scheéle på lärarnas arbetsrum för att diskutera betygssättning på uppsatser. Sedan ett år tillbaka handleder Janna Scheéle Annika Sernbring. De har setts en gång i veckan.

Rollen som handledare till kollegor växte fram successivt när hon märkte att de kom och pratade med henne, ville ha råd och vägledning. Nu, efter ett år som lärarcoach i utbildningsförvaltningens treåriga satsning, har hon insett att hon redan tidigare jobbat lite coachande, både med elever och kollegor.

–          Jag vill inte vara den som sitter och säger hur allt ska vara, utan jag vill verkligen lyfta lärarnas starka sidor och få dem att känna att de kan det här. I 99 procent av fallen, så vet de ju redan att de är på rätt väg eller att de gör rätt bedömning, men de behöver få det bekräftat av någon annan.

I sin roll son lärarcoach har hon coachat arbetslag och enskilda lärare, både i samarbete med en coachkollega och ensam. Hennes styrka är att hon är bra på att lyssna och på att snabbt kunna bygga upp ett förtroende.

–          Jag tycker om möten och att verkligen försöka förstå hur människor tänker. Jag tror att folk känner det och att man därför vågar släppa in mig ganska fort.

Sista året har hon delat sin tid mellan Grimstaskolan och jobbet som lärarcoach. Från i höst blir det lärarcoachning på heltid, dels ska hon fortsätta coacha själv, dels har hon fått en samordningstjänst för lärarcoacherna.

När möjligheten att jobba som lärarcoach dök upp kändes valet självklart. Då var hon ganska frustrerad över skolsituationen. Sista åren i Rinkeby hade varit jättetuffa och hon hade varit nära att gå in i väggen. Idag har energin kommit tillbaka. Hon befinner sig inte längre på heltid i den kaotiska undervisningsvärlden och dagarna är ganska lugna jämfört med kollegornas. Idag kan hon stå vid sidan om och betrakta. Jobbet som lärarcoach har fått henne att lyfta blicken.

–          Jag möter ofta frågor om hur man ska möta de orimliga kraven, hur man ska prioritera. Det är så viktigt att lärarna får stöd och uppmuntran i att undervisningen är viktigast.

Efter ett nytt varv på Grimstafältet, denna gång med klass 8B, och lunch, en klassisk korv stroganoff i skolmatsalen, träffar Janna Scheéle Kornelius ”Kotte” Blom som går i nian. De syns en gång i veckan och tar tag i det som han kommit efter med. Idag blir det en inlämningsuppgift om scientologerna. Janna Scheéle stöttar ”Kotte” Blom i att själv hitta en väg för att få med det viktiga. Texten växer sakta fram. Allt hinns inte med.

Sist på dagens schema, efter ett möte med rektor och studierektor om en studiedag där Janna Scheéle ska hålla i workshops, är det planeringstid. Hon skickar iväg ett blogginlägg, lägger ut det på facebook och twitter. Ytterligare fem bloggutkast ligger på vänt och ska portioneras ut i lagom dos. Inspiration till texterna får hon ofta när hon cyklar till eller från jobbet. Då tänker hon bäst. De som läser bloggen ska kunna känna igen sig och få inspiration. Men framför allt vill hon lyfta det som görs bra i skolan. I flera av sina blogginlägg, som i Nu kärleksbombar vi skiten ur krisen, uppmanar hon lärare att kärleksbomba varandra och hon ser just kärleksbomber som en outnyttjad pedagogisk resurs.

–          Man strör kärlek över folk och säger hur jäkla bra de är. Jag tror att man kan komma långt på att lyfta det positiva. Både lärare och elever behöver få känna sig duktiga. Man kan lyckas förändra, som vi har gjort här. Här är det okej att berömma varandra. Vi klappar varandra på ryggen och säger ”skitbra lektion”, eller ”vad roligt att betygen ser ut så där”.

I bloggen vill hon skriva om lärares förutsättningar och koppla sin och kollegornas verklighet till det media skriver om skolan. Hon tycker att lärarna själva är för tysta när media och politiker pratar om kris i skolan och om läraryrkets låga status.

–          Vi har låtit andra beskriva vårt yrke. Och jag känner verkligen inte igen mig. Jag känner inte igen mig i bilden av lärarutbildningen eller i att folk skulle titta på mig som att jag har låg status. Jag har aldrig någonsin blivit bemött med något annat än ”Vilket viktigt jobb du har! Vad coolt, du är lärare”! Det är ju världens bästa yrke, men det är ju också ett av de tuffaste yrkena. Och definitivt ett av de viktigaste.

 

Janna Scheéle

Gör: Lärarcoach och samordnare för övriga coacher inom utbildningsförvaltningens treåriga satsning. Skriver uppsats på avancerad nivå om hur skolorna organiserar engelskundervisningen för nyanlända på grundskolan. Engagerad i Teachers Across Borders Sweden som hon var med och startade och som varje sommar undervisar lärare i Kambodja.

Bakgrund: Lärarhögskolan i Stockholm, grundskollärarlinjen med inriktning svenska och engelska. Lärare på Bredbyskolan i Rinkeby 1999-2008, därefter Grimstaskolan där hon arbetat med elever som behöver särskilt stöd. Utbildad inom specialpedagogik med inriktning på adhd och koncentrationssvårigheter.

Familj: pojkvän, en bror med familj och mamma och pappa

Fritid: Sjunger i ett band, yoga (”en fristad för mig”), och i nuläget går mycket av fritiden åt till att blogga och diskutera skolan.

Bästa lärarminne: ”På Bredbyskolan hade jag en mentorselev som hade det tufft hemma. För ett och ett halvt år sedan ringde hon upp mig, berättade vad som hänt de senaste åren och vad jag hade betytt. Hon var tacksam över det skolan gjort och menade att hon aldrig hade överlevt annars. Att få sådant tillbaka efter så många år är häftigt”.

Bookmark and Share