Fonden är ett sätt att bevara Zandras minne

HJ34-2013

Publicerad i Hemmets Journal nr 34 2013

På kvällen den 25 oktober 2006 började ett annat liv för familjen Johansson-Perrault. Deras 14-åriga dotter Zandra kom aldrig hem igen. Arbetet med fonden har blivit ett sätt att hålla Zandras minne levande.

Zandra Johansson-Perrault var 14 år och älskade livet. Sång, musik och teater var hennes stora passion, hon gick i musikklass, drömde om att bli artist.

På kvällen den 25 oktober 2006 skulle Per och Mia Johansson-Perrault åka och hämta upp Zandra för att gå på lillasyster Emmies skolkonsert. Zandra hade varit hos en kompis och skulle gå längs vägen för att möta sina föräldrar. Men strax efter klockan halv sex ringer telefonen. Zandra har dött framför ett tåg.

–          Då började ett annat liv. Innan hade vi levt i den här vanliga svenssonvärlden; man jobbar och umgås, man åker på semestrar. Men så plötsligt kommer man in på en baksida som är konstig, mörk och oförståelig, berättar Mia Johansson Perrault.

Mia och Per Johansson-Perrault med dottern Zandras foto.

Familjen hamnade i chock. Zandra hade inte visat några tecken på att hon inte mådde bra. Hon var öppen, positiv och omtänksam och hade många vänner. Fortfarande idag har Per och Mia inget svar på varför hon tog sitt liv. I början sökte de tecken – vad var det de hade missat som föräldrar?

–          Vi ifrågasatte verkligen oss själva. Vi gick igenom checklistor och pratade med vår psykolog, men vi kunde inte hitta någon orsak. Därför kan vi idag vara ganska säkra på att det här var något som hände i stunden, säger Per.

–          I alla polisrapporter står det att det är ett självmord, men för oss som känner henne, som levde med henne, för oss var det inte meningen att det skulle bli så, säger Mia.

Den första chocken hanterade Per och Mia olika. Medan Mia satt i soffan helt apatisk och vägrade släppa in de vänner som ville stötta, tillbringade Per tiden i Zandras rum med att söka svar. Han letade i hennes dator, bläddrade i hennes dagböcker, läste låttexter hon skrivit, rev i alla papper, öppnade alla lådor. Det gick inte många dygn förrän han registrerade en domän, och efter några månader lade han upp en minnessida om Zandra på nätet. Redan då fanns tankarna på att starta en fond. Per ville inte att Zandra skulle glömmas bort.

–          Jag kände så starkt att Zandra hade för mycket positiv livsenergi för att bara försvinna. Hon var så nyfiken på livet och tyckte om andra människor så mycket.

Fonden registrerades sommaren 2007 och samma höst drog arbetet igång. Barn och ungdomar i de två kommunerna där Zandra har vuxit upp, Strängnäs och Eskilstuna, kan söka pengar från fonden för att utveckla sig inom musik, sång, litteratur eller konst. Att det skulle handla om kultur var självklart.

–          Det var ju Zandras brinnande passion, säger Per, som är den som mest sköter det praktiska med fonden.

Varje år delas stipendier för 120 000-160 000 kr ut, till bland annat resor och studiematerial.

–          Man känner nästan hur Zandra får hjälpa till och jag känner direkt i hjärtat hur glad hon skulle vara att få vara att få hjälpa den här killen som söker pengar till pianolektioner när föräldrarna inte kan betala. Vi brukade skoja med henne om att hon skulle bära allas problem på sina axlar, lite som Moder Teresa, berättar Mia.

Pengarna i fonden är gåvor och medel från Zandras dödsbo. Ibland sätter anhöriga till de som fått stipendium in en peng. Sedan fyra år tillbaka delas också Zandras stora pris på 20 000 kr ut. Varje år i början av hösten, är det ett stort evenemang med mat och stipendie- och prisutdelning. Stipendiaterna från året innan uppträder.

–          När man ser vilken extrem kraft det finns i kreativiteten hos ungdomar blir man lite ledsen eftersom man inte fick se den utvecklingen hos Zandra. Samtidigt är man glad för att kraften finns och att vi kanske hjälper till lite grand någonstans att utveckla den, säger Per.

På årets gala spelade Per Zandras låt Why som han hjälpt henne skriva musiken till. Han visade också en film med Zandra och fick många positiva reaktioner.

–          Zandra blev mer än ett namn, hon levde och hon var en glad och sprallig tjej. Vi är stolta över att Zandra var som hon var och vi försöker visa det. I mångas ögon är hon en tragedi, de tror att hon måste varit en deprimerad person, men så var inte vår dotter. Jag känner att förhoppningsvis hjälper fonden till att visa lite mer vem Zandra faktiskt var, säger Per.

Arbetet med fonden gör att det blir lättare att prata med andra om Zandra på ett positivt sätt.

–          Det blir inte så fruktansvärt fokuserat på hur hon dog. Man kan prata om det positiva, säger Mia som har engagerat sig mycket i föreningen SPES som stöttar anhöriga till personer som tagit sitt liv.

Med fonden vill de föra Zandras livsuppfattning och tankar vidare, menar Per.

Foto: Per Groth

Familjen Johansson-Perrault

–          Utifrån det som bara var ett tomt svart hål har vi skapat något som är positivt. Zandras död var inte helt meningslös. I sorgen har fonden hjälpt, den har varit något att fokusera på och den hjälper till hela tiden. För sorgen försvinner aldrig. Den är något som man tvingas lära sig leva med.

www.sandraperrault.se

www.spes.se – för anhöriga och närstående till någon som tagit sitt liv

Artikeln ingår i temat ”Att hjälpa andra har lindrat vår sorg” i Hemmets Journal nr 34 2013. Läs om vännerna i Juliaresan här och om Mathias Ströms antivåldsfond här.

Bookmark and Share

2 reaktion på “Fonden är ett sätt att bevara Zandras minne

  1. Pingback: ”Genom fonden får jag lite av min son tillbaka.” | Pernilla Rönnlid

  2. Pingback: ”Julia skulle ha varit stolt över oss” | Pernilla Rönnlid

Kommentarer inaktiverade.