Psykoserna trasade sönder mitt liv

Publicerad i Hemmets Veckotidning 2015

Flera långa psykoser har vänt upp och ner på Pebbles liv. I sjukdomens svallvågor har hon både fått sparken och brutit upp från flera kärleksrelationer. Nu har hon lärt sig att hon måste leva med sin psykiska sjukdom hela livet. Och ta alla varningssignaler på allvar.

När Pebbles Karlsson Ambrose var 22 år mördades hennes pappa. Hennes värld skakades om och hon tror själv att det ledde till att hon fick en grundotrygghet i livet.
– Jag kände mig som en liten båt i värsta stormen. Samtidigt som det var känslomässigt turbulent och jag var i ett chocktillstånd förväntades jag göra massa saker som jag aldrig hade gjort, som ordna med begravning och dödsbo. Än i dag är mordet olöst, berättar hon.

 

Några år senare, när hon var 27, väntade Pebbles sitt andra barn. Under graviditeten var hon psykiskt skör. Hon låg i skilsmässa och kände inte att hon fick något stöd från omgivningen. När hennes yngsta dotter Fanny var två månader fick hon sin första psykos. Pebbles blev paranoid och fick hörselhallucinationer. Med Fanny i bärsele gick hon för att polisanmäla att hon var förföljd. Polisen körde henne till psykakuten. Läkarna ville först lägga in henne. Men då hade hon inte kunnat ha Fanny hos sig. I stället fick hon besök av ett psykiatriskt team i hemmet.

När hon blev bättre blev hon dagpatient på en psykosenhet, och efter drygt ett år bedömde psykiatrin att hon kunde klara sig själv. Hon började ett nytt jobb och avslutade kontakten med psykiatrin. Sakta men säkert började livet att fungera igen och Pebbles träffade en ny man. Det dröjde sju år innan nästa psykos kom.
Pebbles var mitt uppe i en framgångsrik karriär på en reklambyrå och jobbade jättemycket. Samtidigt var hon i konflikt med en chef på sitt arbete och hennes relation med maken knakade i fogarna. På nätterna ägnade hon sig åt att skriva sin första bok, ungdomsromanen Bergsstjärnan. Till slut blev det för mycket.
Medan den första psykosen hade handlat om anhöriga och släktingar, var den andra annorlunda. Nu trodde hon att hon var med i en världsomspännande konspiration tillsammans med kungligheter och kändisar. Hon trodde att hon var en spion och förföljd av SÄPO och FBI. Nu blev Pebbles tvångsinlagd och fick antipsykotisk medicin. Hon fick diagnosen schizoaffektivt syndrom, en sjukdom som har drag av både schizofreni och bipolär sjukdom.
Sommaren 2005 hade hon tillfrisknat från den sex månader långa psykosen, men gick då in i en depression. Hon hade själv börjat söka information om sin sjukdom och insåg att hon skulle behöva leva med den hela livet.
– Vid båda psykoserna fick jag sparken, mina långa relationer tog slut, jag flyttade och tappade vänner. Skulle jag varje gång jag råkar ut för en psykos genomgå det? Det var en dyster prognos.
Men när hon förstod att hon genom att medicinera och ta hand om sig själv kunde påverka sitt liv, blev hon bättre. Hon försökte skapa en tillvaro som fungerade – trots sjukdomen. I dag tycker hon att hon redan vid den första psykosen borde ha fått mer information om att risken att bli sjuk igen var stor.
– Hade jag vetat det hade jag nog tagit bättre hand om mig själv, säger hon.
Pebbles gick i terapi och slutade efter ett tag med medicinen. Men när hon kom tillbaka till jobbet efter den långa sjukskrivningen fick hon sparken och i december 2007 fick hon ytterligare en psykos och blev tvångsinlagd på nytt. Det var senaste gången Pebbles hade en lång psykos. I dag har hon byggt upp en stabil tillvaro och anhöriga vet vad de ska göra om hon blir sjuk och det gör henne trygg.
Ibland kan hon höra röster. Det händer oftast om hon har överansträngt sig, då behöver hon pausa och undvika stress.
– Jag måste vara rädd om mig själv, helt enkelt. Min omgivning förstår och respekterar när jag behöver ta det lugnt. De vet när jag menar allvar.
Pebbles går på stödsamtal på öppenvården var tredje vecka. Hon har också en boendestödjare som hjälper henne med allt från kontakter med myndigheter till att stötta henne att våga åka tunnelbana eller gå på Sci Fi-mässan. I perioder har Pebbleskänt att hon behövt kontrollen som boendestödjaren innebär.
– Det är tryggt att någon kommer hit och kollar att allt är okej. När min dotter Hanna flyttade till Norge var hon orolig för mig. Om jag inte haft boendestödjare hade hon kanske inte vågat åka.
Fortfarande kan Pebbles känna skuld över att ha varit en dålig förälder.
– Barnen har sett mig när livet är som fulast, men de har också sett mig resa på mig, och få ordning på livet. De har lärt sig mycket av det. Jag tror att Hanna har blivit mer tolerant mot människor. Hon har en fin förmåga att ta in andras känslor och är empatisk, eftersom hon har behövt känna in mig.
I tonåren fick Hanna ta mycket ansvar för sin mamma och för hemmet. När Hanna var 16 år hörde skolan av sig. Hanna mådde dåligt och hade berättat för kuratorn att mamma var psykiskt sjuk. Skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten.
– Jag hade inte fattat hur illa det var, jag tyckte att det funkade bra. Men jag borde ha fått stöd hemma. Många relationer skulle kanske ha klarat sig då. Efter det har socialtjänsten hjälpt mig jättemycket.
För tre år sen fick Pebbles beskedet som är varje förälders mardröm, hennes yngsta dotter, Fanny, hade omkommit i en bilolycka. Då trodde Pebbles att den avgrundsdjupa sorgen skulle få henne att bli psykotisk eller få en depression. Men tack vare vänners och släktingars stöd klarade hon sig.
– Omgivningen tar hand om mig. Jag sörjer fortfarande, men har inte hamnat i en depression. Det var på ett sätt en okomplicerad sorg när Fanny dog, alla förstår ju att jag mår dåligt. Det var skillnad mot när pappa dog.

Under flera år efter den sista psykosen försökte Pebbles jobba, men hon orkade inte. Ett tag fick hon sjukersättning på heltid, men nu arbetar hon deltid med marknadsföring på ett förlag. Hon skriver krönikor om psykisk sjukdom, håller föredrag för vårdpersonal och socionomer och bloggar både om böcker och om psykisk sjukdom.

– Förut umgicks jag bara med folk som hade betalt för att hänga med mig. Då kände jag mig som en parasit på samhällssystemet. Nu när jag jobbar i liten skala möter jag nya människor och får nya vänner. Att få bidra med min kompetens känns kul. Jag försöker återerövra något som jag förlorat.
Från början tackade hon nej till att hålla föredrag om sina erfarenheter. Hon hade gjort upp med sitt förflutna och ville lämna det bakom sig.
– Men det finns många människor som lever i långa psykoser och som inte kan föra sin egen talan. Där känner jag ett ansvar. De personer som jag föreläser för bestämmer över patienternas liv, om de får stöd och pengar. Det kan hända något i mitt möte med dem.
I höst kommer Pebbles bok Vid vansinnets rand, om hennes vardag, om tuffa perioder med vanföreställningar och om hennes tankar och funderingar.