Jag hoppas kunna göra något meningsfullt av sorgen

Foto: Pernilla RönnlidNär sonen Marcus tog livet av sig kände Anna Jarrolf en större smärta än hon trodde var möjligt. Men hon upplevde också helt oväntade känslor av tacksamhet över att ha fått vara hans mamma.

 

 

Foto: Pernilla RönnlidTatueringen på Anna Jarrolfs underarm förställer Curly, en figur i on-linespelet Wipeoutzone som Annas son Marcus brukade spela med vänner över hela världen. Anna lät tatuera in Curly någon månad efter Marcus död. Det gjorde två av hans syskon också. Marcus själv hade en likadan tatuering.

Det är fyra år sedan Marcus tog sitt liv. Hans död fick stor uppmärksamhet i media eftersom han filmade sig när han dog och lade ut det på nätet. Strax innan hade han skrivit på facebook att han älskade sin familj mer än allt, men att han inte kunde leva för någon annans skull. I lilla Järna, där Marcus bodde, visste alla vad som hänt och samma dag som han dog gick hans familj ut med en uppmaning på facebook; de som ville träffas och tänka på Marcus kunde samlas på en bergsknalle en bit från hans lägenhet. När Anna kom dit såg hon inte de ljus som tänts eftersom det var så mycket folk.

– Det var otroligt rörande. Vi var så många som brydde oss om honom. Det fanns så mycket skuldkänslor hos hans vänner, men jag bad dem att släppa skulden. Den hjälper inte någon, ingen var skyldig i detta. Han själv lade ingen skuld på någon.

Marcus hade haft depressioner sedan tonåren. Redan som liten hade han svårigheter med kommunikation och sociala koder. Ofta satt han lite vid sidan av och bara iakttog andra. Han hade svårt för att förstå ironi och att läsa mellan raderna. Men Anna och familjen var vana vid det och anpassade sitt sätt till honom.
– Omedvetet lärde jag mig att vara extra tydlig och Marcus var inte rädd att visa när han inte förstod. Ibland insåg han inte själv att han missförstod men hans svar visade att jag behövde förtydliga.

Som tonåring blev Marcus mer och mer inbunden och på gymnasiet fick han diagnosen Aspergers syndrom med högt IQ. Men de flesta i hans omgivning förstod inte att han hade svårt att hänga med i det outtalade sociala spelet.

– Många blev förvånade och ifrågasättande när han fick sin diagnos, han hade varit så skicklig på att dölja när han inte förstod. En del av hans vänner visste att han mådde dåligt, men inte hur allvarligt det var.

Marcus började medicinera och gå i terapi och Anna gick dit med honom för att kunna omformulera terapeutens ord när Marcus inte förstod.

Under terapin gjorde Marcus stora framsteg. Han lärde sig sätta ord på känslor och mot slutet kunde han uttrycka både tacksamhet och säga till Anna att han älskade henne”

Marcus bodde i en egen lägenhet men Anna och han hade nästan daglig kontakt på telefon och hon var där en gång i veckan. Efter att han fått sin diagnos ville han läsa in gymnasiet på ett asperger-program på Fryshuset i Stockholm, men kommunen sa nej, det var för dyrt. Anna kämpade, försökte få dem att ändra sig, men fick ge upp och Marcus fick istället läsa gymnasiet på distans.

– Det blev för många motgångar i Marcus liv. Han hade en enorm kapacitet och han borde ha fått utveckla det. Jag tror det hade gjort honom gladare.

Ibland pratade Marcus om att han ville ta sitt liv, men psykiatrin bedömde inte att han skulle göra allvar av tankarna, som ofta kom när han var ensam i sin lägenhet. När Anna kom dit kunde han bryta mönstret. Deras relation var speciell och hon ringde honom ofta i rätt ögonblick, när han mådde dåligt.

– Marcus behövde mycket stöd och det blev ett enormt tomrum hos mig när han dog. Jag behövde inte oroa mig längre och jag behövde inte finnas där att tolka åt honom eller bara finnas där för honom.

Foto: Pernilla RönnlidSorgebearbetningen för Anna och familjen försvårades av att Marcus död blev offentlig. Dagen efter han dog stod det om honom på kvällstidningarnas löpsedlar och på nätet började rykten spridas om honom och hans familj. Anna blev hotad till livet via mejl och under en lång tid vågade hon inte bo ensam. Hennes vänner fanns hos henne dygnet runt. De sov till och med i hennes säng när det var som värst.

Efter Marcus död kändes livet meningslöst och Anna kände dödslängtan. Hon gick i samtal på psykiatrin, men det hjälpte inte. Hennes vänner gjorde en insamling och tillsammans med en vän åkte hon iväg på en kurs i personlig utveckling. Där kunde hon gråta, skrika och bearbeta tillsammans med andra.

– Jag fick en aha-upplevelse; en människa som sörjer mår inte dåligt och är inte deprimerad. Känslorna är helt adekvata och det är ingen idé att försöka få personen att må bra. Men hon kan ändå behöva människor omkring sig, en fysisk närvaro.

Resan blev en vändpunkt och Anna kom tillbaka hem i ett helt annat skick än när hon reste. Hon började fundera på hur hon ville leva. Hon sade upp sig utan att ha ett nytt jobb och hon bestämde sig för att flytta till ett kollektiv när yngste sonen flyttade hemifrån.

Anna tror att kollektivet där hon bor idag haft betydelse i läkningsprocessen. Här kan hon dra sig undan eller gå ut i köket där det ofta finns någon annan.

– Jag behöver ha en fysisk närvaro av andra människor. Jag lever ensam och jag vill inte odla mina egenheter, jag vill slipa dem och det gör man med andra i vardagen. När jag är ledsen finns det folk här och jag kan finnas där för andra.

I början efter Marcus död kunde Anna känna en rent fysisk smärta.

– Den smärtan går inte att beskriva, den är fruktansvärd. Det var som att jag gick sönder.

Foto: Pernilla RönnlidMen i sorgen finns inte bara djupaste förtvivlan och smärta. Hon har också upplevt helt oväntade känslor av tacksamhet.

– Jag kan känna en otrolig tacksamhet över att ha fått vara Marcus mamma och att ha haft honom i mitt liv. Idag försöker jag odla den tacksamheten. Det betyder inte att jag är mindre tacksam för något av mina andra barn, men för att inte gå under i sorgen så behöver jag lyfta tacksamheten just med Marcus.

Att medvetet tänka på vad hon är tacksam för har hjälp henne i sorgebearbetningen.

– Det är något magiskt med det. Jag kan vara tacksam för att jag kom ur sängen idag, även om dagen efteråt varit helt jävlig. Jag har också blivit medveten om min styrka och jag har insett att styrka inte bara är att bita ihop, det är också att kollapsa och be om hjälp.

Sorgen efter Marcus gör sig ständigt påmind i Annas liv.

– Processen är inte spikrak, den går i vågor och spiraler. Men bara för attdet kommer upp sorg igen, betyder det inte det att jag har gått tillbaka eller att jag inte kommer vidare, utan att det finns en rörelse i det. Jag vet det nu och jag blir inte skrämd när jag känner sorg.

Anna ler ofta när hon pratar om Marcus, men ibland sviker rösten. Saknaden efter honom finns där hela tiden.

– Jag saknar honom rent konkret här och nu, att bara kunna vara i närheten av honom. Jag kan fortfarande känna hur det känns att ta i hans händer, eller att röra vid hans kind. Tiden läker inte alla sår, men det förändras. Det kommer för alltid att finnas ett djupt sår i mig efter att ha haft honom i mitt liv, men också av förlusten. Jag hoppas kunna göra något meningsfullt av det.

Efter Marcus död har Anna stöttat andra mammor vars barn tagit sina liv.

– Inte som terapeut, utan som medmänniska. Det finns de som hamnat i min situation och som inte har någon att prata med. Jag har haft turen att ha människor omkring mig som är vana att prata om sina känslor. Då blir det inte lika skrämmande.

Ibland kan Anna se Marcus i andra; i en ung kille på stan eller i hur någon går.

– Då hugger det till av vemod. Under vissa perioder är han med mig väldigt mycket. Det är inte så konkreta tankar eller känslor, det är mer som när man har ätit och smaken sitter kvar i munnen. Jag kan vakna på morgonen och vara i en viss stämning. Då kan jag undra om jag drömt om Marcus.

Foto: Pernilla Rönnlid