”Jag har lärt mig leva med sjukdomen”

Publicerad i Solo 2013

Solo 9 2013Rebecca Anserud blev sjuk i bipolär sjukdom redan när hon var 15, men inte förrän hon var 20 fick hon sin diagnos. Under åren har hon kastas mellan perioder av depression och mani. Men idag har hon lärt sig att leva med sjukdomen, och uppskatta den.

 

– Jag är inte bipolär, jag har bipolär sjukdom. Jag identifierar mig inte med sjukdomen, men den blir ju en del av mig eftersom den är psykisk och den vrider om så mycket i hjärnan, säger Rebecca Anserud, som har diagnosen bipolär sjukdom.

När Rebecca är deprimerad får hon koncentrationssvårigheter och orkar ingenting. När hon är manisk blir hon speedad och har svårt att vara still. Det känns som om hon flyger när hon går och i luften kan hon se färgklot och energier. Hon kan vara uppe flera dygn i sträck.Hon Hon

–          Det känns som om jag vill lägga en blöt handduk på huvudet för jag tänker så snabbt. Man kan missta en person som är manisk med att den går på någon drog. Det är nästan samma effekt.

Rebecca hade en trygg uppväxt tillsammans med föräldrar och tre bröder utanför Umeå. Sommarlovet innan gymnasiet blev hon deprimerad. Hon, som tidigare hade varit jätteambitiös, skolkade och låg i soffan och grät. Varken hon eller hennes föräldrar förstod att hon var deprimerad. Hon blev tvångsinlagd några veckor på barn- och ungdomspsykiatrin eftersom hon ville ta sitt liv. Efter en tid hamnade hon i sin första hypomani, en lindrigare form av mani. Hon hade börjat jobba som telefonförsäljare och med sin karisma och självsäkerhet slog hon rekord på avdelningen. När hon delade ut sitt cv på stan för att få sommarjobb, fick hon flera stycken. På nätterna pluggade hon, eller så var hon ute och festade. Hon sökte spänningar, ville ha kickar.

Rebecca flyttade till egen lägenhet och gick in i en ny depression. Hon skolkade och skärmade av sig från yttervärlden. För föräldrarna ljög hon om att hon gick i skolan, när kompisarna ringde svarade hon inte. Hon blev paranoid och trodde att det fanns mikrofoner och kameror i lägenheten. Någon var ute efter henne och skulle göra något fruktansvärt, vad visste hon inte.

Sista terminen på gymnasiet var det dags för nästa hypomani och på hösten hamnade hon i sin första mixed state, där hon pendlade mellan mani och depression flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, eller i timmen.

–          Man blir helt hjärnfuckad brukar jag säga. Ena halvtimmen kan jag vara skitdeprimerad och sitta och gråta och nästa halvtimme skratta och ringa folk. Det farliga är att man kan ha självmordstankar och samtidigt ha kraften att orka göra det. När man är deprimerad orkar man vanligtvis inte ta livet av sig.

Under depressionerna har Rebecca självmordstankar. Vid ett tillfälle skrev hon ett avskedsbrev till sin lillebror, men tog inte livet av sig, för familjens skull. På en nära släktings begravning beslutade hon sig för att fortsätta leva, hur svårt det än känns.

–          Självmordstankarna kommer nästan varje dag, men jag behöver inte göra något åt dem. Jag lägger dem på en hylla i min hjärna och de får ligga där och damma tills de försvinner. Det tar enormt med energi, men det går.

När Rebecca var 20 pluggade hon psykologi på komvux. När hon bläddrade i en psykologibok, och började läsa om bipolär sjukdom, fick hon en förklaring till varför hon mått så dåligt. Allt stämde in på henne. Hon sökte mer information.

–          Jag googlade, läste allt jag kom över, kollade klipp på Youtube. Skulle jag ta mediciner, måste jag till psykiatrin? Ju mer jag läste, ju mer stämde in på mig. Jag förstod att jag behövde hjälp.

Ett halvår senare fick hon diagnosen. I början skämdes hon och berättade bara för två nära vänner. Men när hon väl berättade för sin familj var det ingen som reagerade negativt.

–          Det är bland det bästa jag har gjort. Jag har fått otroligt mycket förståelse och de kan stötta mig på ett helt annat sätt än innan. En kompis sa att ”nu är pusselbitarna på plats”. Jag tycker att mina relationer har blivit närmare och tajtare sen jag berättade.

Sen 2008 har Rebecca legat inne på sjukhus över 20 gånger, varav fem på tvång. Hon har testat runt 30 mediciner. Först blev hon bara sjukare av dem, men idag funkar medicinerna bra och hon får inte längre långa skov utan istället kortare ”chocker” av sjukdomen. Idag kan hon känna att ett skov är på gång. Innan en depression känns kroppen tung och innan manin sprudlar det i hela kroppen. Ibland får hon panikångestattacker och går i terapi för det.

Nyåret 2009/2010 bestämde hon sig för att ta huvudrollen i sitt liv, trots sjukdomen.

– Den skulle inte styra mitt liv längre. Idag kan jag hantera sjukdomen på ett helt annat sätt än förut och jag äger sjukdomen, den äger inte mig.

Rebecca har lärt sig att hon inte kan pressa sig för hårt, då blir hon sämre. Med acceptans har hon kommit långt.

– Det gäller att gilla läget och acceptera att sjukdomen kommer vara en del av mig hela mitt liv. Jag har accepterat att jag måste ta det lugnt i perioder och varva ner när manin är på igång.

Idag har hon en stark självkänsla och ett bra självförtroende och i höst ska hon börja föreläsa för unga tjejer om självkänsla.

– Jag vill visa att man kan faktiskt tycka om sig själv trots att man har skavanker. Vem är egentligen perfekt? Lev inte upp till ett ideal som inte ens existerar. Fokusera på att vara den person du är. Man behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar.

Sedan några år föreläser hon om bipolär sjukdom för att spräcka tabun. Tillsammans med sin bror driver hon Psykepedia som förmedlar föreläsare och konsulter inom psykisk ohälsa och hälsa och anordnar konferenser. Förra året kom hennes självbiografiska bok ”Ett Bipolärt hjärta” ut och hon har medverkat i radio och tv.

–          Jag vill få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Det pratas så lite om det och det gör att folk skapar sina egna uppfattningar om vad det är. Jag vill inte att folk ska skämmas för att de är sjuka

På sina föreläsningar får Rebecca ofta frågan om hon skulle vilja ändra på sitt liv. Men hon ser inte sjukdomen som bara negativ och hon skulle inte vilja ta bort den.

– Den har lett till att jag har blivit mer nyanserad; depressionerna gör mig starkare och jag får mer empati för andra människor och manierna gör att jag vågar tänka mer kreativt. Utan mitt förflutna skulle jag inte vara den jag är idag – stark och kreativ. Idag vågar jag säga att jag älskar mig själv och jag är min egna bästa vän. Det skulle jag aldrig sagt förut. Men man måste komma ihåg att det här min version av bipolär sjukdom och sjukdomen kan vara annorlunda för andra som har den.

Bookmark and Share