”Jag blir stolt över att folk frågar om råd”

Publicerad i Revansch 2015

Revansch 2 2015När Johan Kinde, förgrundsgestalten i 1980-talsbandet Lustans Lakejer, fick sin diagnos hade han egentligen redan förstått. I dag blir han glad när andra med bipolaritet frågar honom om hjälp. Han har också blivit en mer förlåtande person.

– När man drabbas av dessa tillstånd inser man hur ömtåliga människor är.

Nästan omärkligt kom vändningen, tidigt våren 2008. Sedan september hade Johan Kinde varit nere i en djup depression. Men nu spelades Kents låt Columbus på radion och för första gången på länge kunde han på allvar höra musiken. Medicinerna hade äntligen börjat verka.

– Det var det första tecknet. Saker blev viktiga igen. Musik betyder så mycket för mig, och efter sex månader i mörkret var det en otrolig glädje. Samtidigt med våren kom våren i min själ tillbaka, säger Johan Kinde.

Foto: Ida Knudsen

Foto: Ida Knudsen

I den självbiogra-fiska boken Passera denna natt, som kom ut i höstas, är ramberättelsen en sömnlös natt under denna depression. En kort kärleks-affär, en romantisk natt med en ung kvinna, leder till att Johan Kinde blir besatt.

– Jag fick en panisk ångest och allt började cirkulera kring henne. Hjärnan var fångad i en fruktansvärd, ond cirkel. Det var som en filmslinga som hade hakat upp sig, det blev bara värre och värre. Men hon kom inte tillbaka, det var över, säger Johan Kinde.

I samma veva gav han ut sin första bok, Någon sorts extas, något som han sett fram emot och velat göra hela livet, men inte ens det kändes bra. Mörkret och ångesten blev bara värre.

Till slut började han ta medicinerna han fått utskrivna en månad tidigare. Under natten fanns tankarna på att avsluta livet.

– Men jag lurade mig själv att fortsätta leva; jag skulle bara röka en cigarett till, dricka ett glas vin till. Jag tittade på tv och plötsligt hade tio minuter till gått. Det kändes som en triumf, säger han.

Foto: Ida Knudsen

Foto: Ida Knudsen

Johan Kinde växte upp i Åkersberga med sin mamma, pappa och syster. I tonåren började han spela i syntpopbandet Lustans Lakejer. Då skildes också hans föräldrar och några år senare tog hans pappa livet av sig. Pappan hade bipolär sjukdom och efter skilsmässan hade tillståndet förvärrats. Ibland var han otroligt uppskruvad och skulle bygga tunnelbana genom Madeira för att det skulle bli lättare att ta sig över ön. Några veckor senare kunde han vara djupt nere i ett depressivt tillstånd. När Johan Kinde själv blev deprimerad insåg han precis vad hans pappa hade genomgått.

– Det var en sak att förstå rent teoretiskt att pappa varit sjuk och en annan sak att förstå det emotionellt.

Från 1996 och framåt har Johan Kinde haft mörka perioder blandande med maniska. När han fick diagnosen bipolär sjukdom 2007 kom det inte som någon överraskning.

– Efter pappas död förstod jag succesivt att jag bar på något snarlikt, men jag hoppades ändå att jag skulle komma undan och slippa äta mediciner, säger han.

Båda hans två större depressioner, 1996 och 2007, utlöstes av olyckliga kärleksrelationer. Under depressionerna fanns den maniska sidan samtidigt.

– Samtidigt som jag var håglös gick hjärnan på högtryck, alla dåliga tankar malde snabbt, men det fanns ingen positiv energi. Det var en otroligt jobbig kombination, säger Johan Kinde.

I dag är medicinerna balanserade för att han ska vara så lik sig själv som möjligt.

– Medicinen skär inte bort för många toppar och dalar; jag känner mig mer optimistisk vissa perioder och mer pessimistisk vissa, precis som vanliga, friska personer gör.

Ibland kan han sakna de maniska perioderna.

– Det är lite tråkigt att inte få de här kickarna, men samtidigt inser jag att de skulle leda till en ny depression. Det dumma är att man inte kan koppla på manin när som helst. Ofta kommer den när man behöver den som minst och skapar en falsk känsla av kreativitet. När det är över inser man att man kanske bara skrev en enda låt, och den var inte ens något vidare. Man inbillade sig bara eftersom man var ”påtänd” av sjukdomen, säger Johan Kinde.

Foto: Ida Knudsen

Foto: Ida Knudsen

Att få vara kreativ är viktigt för att han ska må bra. Han gör musik och har fler böcker som han vill skriva. Han försöker äta rätt och träna – lyfter lite skrot, springer och cyklar.

Stödet från omgivningen har varit stort. Aldrig har han fått så många likes på facebook som när han berättade att han skulle intervjuas om boken och diagnosen i en morgonsoffa.

– Folk som jag bara är ytligt bekant med skrev och berättade att de led av samma. Andra har berättat att de också har bipolär sjukdom men är rädda för medicinerna, precis som jag var. När människor frågar mig om hjälp blir jag glad och stolt, säger Johan Kinde.

Samtidigt har han upplevt att en del andra har börjat behandla honom annorlunda.

– De började prata med mig på ett försiktigare sätt. Det är lite som när någon har dött, folk vet inte riktigt hur de ska bete sig. Det blir konstigt.