Att leva med borderline

Publicerad i Cosmopolitan 2011

Tänk dig att leva med ständig ångest, ha dålig självkänsla och stark separationsångest. För Cosmo berättar 23-åriga Lovisa om hur det är att leva med borderline – och hur hon hittade tillbaka till livet.

Lovisa Johansson

Utåt sett är Lovisa Johansson, 23, en glad och social tjej och hon beskriver sig själv som stark med ett bra självförtroende. Och när Cosmo träffar henne och hon sitter uppkrupen i soffan i den lilla tvåan i Karlstad, där hon bor med pojkvännen Fredrik, är det svårt att tro att ångesten alltid pyr inom henne, som hon uttrycker det.

– Jag har ångest just nu och jag vet inte varför, säger hon. Det är som en vana.

Även om hon inte förstår varför så känner hon till anledningen – hon har borderline, en personlighetsstörning som innebär att man känner ångest och har dålig självkänsla. Humöret kan snabbt svänga från  normalt till att man känner nedstämdhet, ångest eller ilska. En person med borderline har svårt att sättas sig in i andras känslor och det gör att man uppfattar andra som orättvisa, elaka eller fientliga. Många med borderline har varit med om traumatiska händelser i uppväxten, men Lovisa tillhör inte den gruppen.

– Jag hade den bästa uppväxten man kan ha, berättar hon. Jag bodde med båda mina föräldrar och jag var sprallig, utåt och glad och hade många kompisar. Men jag var rädd som barn och hade separationsångest och jag tror att jag kanske är född lite känsligare och sårbarare än andra.

Det var i sjuan som Lovisa började må dåligt. Hon kände sig ful, tjock och otillräcklig. När hon var 15 började hon äta p-piller. I dag tror hon att det kan ha gjort att störningen ”tippade över”. Ångesten blev outhärdlig, hon ville inte gå ut och hon tyckte illa om sig själv. Nu började hon också rispa sig själv för att lätta på ångesten. Första gången använde hon ett snäckskal.

– Jag var ledsen och hade ont i själen, men jag visste inte varför. Jag stod inte ut med mina känslor och det blev lättare när jag kunde fokusera på den fysiska smärtan i stället.

Lovisa slutade äta p-piller med förhoppningen att ångesten skulle försvinna. Men det blev ingen skillnad. Hon började få så kallade affektkramper, utlösta av ångest. Då fick hon åka till sjukhus.

– Jag skakade, allt blev svart och ögonen vändes uppåt. Efteråt var jag jättesvag.

Vissa perioder kunde hon överhuvudtaget inte gå i skolan men hennes lärare hjälpte till och la upp undervisningen efter hennes förmåga. Hennes föräldrar var lärare och kunde stötta henne när hon behövde göra skoluppgifter hemma. Och när hon mådde som sämst stannade de hemma från jobbet.

– De har alltid funnits där för mig. Det har varit svårt för dem eftersom de aldrig har upplevt ångest själva. De tror att jag har hållit inne med något och ville att jag skulle säga vad problemet egentligen var.

Men Lovisa kunde inte svara eftersom hon inte visste vad som var fel. Fram tills hon fyllde 18 hade Lovisa kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin,BUP, en kontakt som hon i dag beskriver som värdelös. Här fick hon höra att det hon kände var helt normalt, att det bara var en fas och att hon höll på att bli vuxen.

– Men jag kände verkligen att det inte var normalt– att må så dåligt, att gråta sig till sömns, att mina föräldrar behövde ta ledigt från jobbet. Det var det jobbigaste, att BUP inte tog mig på allvar.

När BUP inte kunde hjälpa tog hon kontakt med en privat psykolog, men fick beskedet att hon var för sjuk för att gå i vanlig terapi. Lovisa längtade tills hon skulle få börja ha kontakt med vuxenpsykiatrin i förhoppningen att det skulle bli bättre.

I början av 2007, när hon hade fyllt 18, behövde hon inte vänta längre – hon blev inlagd på vuxenpsykiatrin. I samma veva hade dock Lovisas pojkvän gjort slut och hon tog separationen  hårt, vilket är vanligt hos personer med borderline.

– Jag tyckte om honom så himla mycket, berättar hon. På den tiden var jag jättejobbig och riktigt otrevlig, så han orkade inte prata med mig direkt efter separationen. Jag terroriserade honom i telefon för att jag hade en sådan fruktansvärd ångest och jag ville bara ringa och skrika ut den över honom.

I någon vecka var hon inlagd. På avdelningen fanns också alkoholister och narkomaner på avgiftning. Hon var yngst. I dag kommer hon knappt ihåg något från den veckan.

– Mina kompisar berättade att jag var helt apatisk och drogad.

Diagnosen borderline fick hon strax därefter. Det blev ett slags tröst att få ett namn på sjukdomen och det gjorde att andra kunde förstå henne bättre. Och framför allt var det skönt att bli tagen på allvar.

– Äntligen! Nu visste jag! Jag sprang till mina klasskamrater och berättade. Och jag kände att jag ville köra upp papperen med diagnosen i röven på BUP så att de förstod och skulle sluta med att generalisera folk. Man mår inte bättre av det.

Nu fick hon gå i kognitiv samtalsterapi hos en psykolog, som var den första inom vården som hon fick förtroende för. Sakta blev Lovisa bättre, med hjälp av mediciner och psykologkontakten.

– Hon trodde på mig hela tiden och försökte förstå mig. Vi pratade mycket om hur jag skulle hantera olika jobbiga situationer.

I dag har hon ingen kontakt med psykiatrin, förutom när hon får nya recept på mediciner. Hon avslutade samtalsterapin när hon började läsa till sjuksköterska.

– Jag hade kommit en bit på vägen med hjälp av psykologen och fått med mig nya tankesätt. Att gå till psykiatrin gjorde att jag hela tiden blev påmind om hur dåligt jag hade mått och det gjorde mig deppig och tog på krafterna. I stället har jag kört mitt eget race, hittat egna strategier och jag sköter medicinen själv.

Lovisa har ätit antidepressiva mediciner till och från sedan hon gick i åttonde klass, men  i dag försökerhon undvika dem eftersom de ger tråkiga biverkningar. Sedan knappt fem år tar hon också bensodiazepiner, som tar bort den värsta ångesten. Nuförtiden tar hon lägsta dos, men vill sluta helt.

– Pillret styr mitt liv. Jag vill sluta ta det och känna riktiga känslor.

För fyra år sedan träffade hon Fredrik, sin nuvarande pojkvän och sambo.

– Han kunde bemöta min ångest på ett nytt sätt. Han tycker inte synd om mig och han känner inte att han har något ansvar för min sjukdom. Det är klart att han finns där hos mig och stöttar mig, men han går inte ner sig för att jag mår dåligt. Det har gjort att jag mår mycket bättre i dag.

Tidigare, när hon mådde som sämst, kunde hon oavsiktligt manipulera andra och bete sig illa mot dem.

– När man mår dåligt vill man ha gensvar. Jag ville säkert få dem att förstå hur det kändes.

Lovisas liv pendlar mellan balans och katastrof, perioder som kan vara i allt från minuter och dagar till veckor. När hon är nere på bottnen är allt fel. En ångestdipp kan komma helt utan förvarning.

– Det kan handla om småsaker som att mjölken är slut när jag är väldigt sugen. Då förstörs allt. Ibland kan jag ha en dipp på en vecka, inför en tenta. Ofta ser jag inte vad som triggar i gång att jag mår bra eller dåligt. Kanske är det för att jag inte alltid orkar känna ångesten och till slut så kommer den ikapp, med full kraft.

När hon får stark ångest orkar hon inget, livet känns tomt och det finns inget att leva för.

– Då är jag bara i ångesten. Allt blir värdelöst.

Tidigare kunde hon ha apatiska perioder då hon bara låg i sängen och stirrade in i väggen. Det har hon inte längre.

– Vissa dagar är jobbiga och jag orkar inget, men det är inte den där apatin längre.

Hon oroar sig mycket över småsaker och förstorar upp saker och ting vilket skapar stress. Att åka en ny väg med bussen, eller att börja en ny praktik – situationer som hon inte är van vid – blir jobbiga. Men hon försöker hela tiden våga mer och utmana sig själv. Som att fika på stan med kompisar fast första reaktionen är ”nej”.

Många personer med borderline försöker ta livet av sig. Lovisa har inte gjort det.

– Det är lätt att trigga sig själv till att tänka sådana tankar och jag har haft det som en utväg. Vad lätt det skulle vara att ta alla piller i skåpet. Det måste finnas något i livet jag vill vara med om, eftersom det inte har blivit så. Men ibland har jag önskat att jag inte vore så stark.

Sedan 2005 har Lovisa bloggat på Francesbean.webblogg.se där du kan följa hennes upp- och nergångar.

– Det har varit bra för mig att skriva av mig. Jag kan se att sedan jag startade bloggen har jag blivit mycket bättre.

Kommentarerna på bloggen är blandade.

– Många tycker att jag är stark men en del tycker att jag ska rycka upp mig. Jag får otrevliga kommentarer som att jag bara vill få uppmärksamhet. Men det finns väl andra sätt att få uppmärksamhet på?

I dag har Lovisa sina egna strategier för att dämpa ångesten. Hon rispar sig inte längre eftersom  hon vet att det skadar hennes nära. I stället tränar hon mycket och skriver listor över alla småsaker som hon måste göra i vardagen

– Det är inte så stora saker som jag har ångest över, utan det är mest småsakerna som tynger mig. Men när jag kan se vad som finns framför mig, och kan bocka av dem, då känns det ändå lite lättare.

Hon är klar med sin utbildning och jobbar som sjuksköterska inom medicinsk akutvård och i framtiden ska hon vidareutbilda sig till barnmorska. Hon vill jobba där det händer saker.

– Den stressen tycker jag om. På jobbet kan jag hålla undan att jag mår dåligt, på ett bra sätt. Men när jag kommer hem slappnar jag av och min familjoch sambo får ta mycket.

Lovisa lever mycket i det som komma skall, men skulle vilja vara mer i nuet.

– Jag längtar efter att få barn och vill ha ett hus. Jag vill också komma ut och resa mer än i dag. Det kommer att komma saker som är roliga, men det gör att jag tappar nuet. Om några år ska jag resa – men vad har jag gjort i dag? Suttit och tänkt på vad jag ska göra om några år.

I framtiden vill Lovisa kunna hantera sin sjukdom ännu bättre.

– Jag har vant mig vid att mitt liv är så här och att jag aldrig kommer att bli helt fri från ångesten, men jag vill kunna koppla bort den mer än vad jag gör i dag. Den tar fortfarande över mitt liv alldeles för mycket. Men jag vägrar att ge upp.

 

Lovisas nya blogg: http://lollovisah.blogg.se

Fakta:

Borderline kallas också emotionell instabil personlighetsstörning och drabbar en till två procent av befolkningen. Dubbelt så många kvinnor som män får borderline och det är vanligast hos unga kvinnor.

Symptom:
  • dålig självkänsla, ångest och utbrott av ilska
  • skiftande humör där normalt stämningsläge snabbt följs av nedstämdhet, ångest eller ilska inom loppet av en dag, ett par timmar eller ett par minuter
  • dramatiska utspel och impulshandlingar
  • stark separationsångest
  • tomhetskänslor
  • upprepade allvarliga självmordsförsök (var tionde som drabbas begår självmord)
  • självdestruktivitet, till exempel ätstörningar och självskadebeteende
  • oförmåga att reflektera över egna och andras känslomässiga upplevelser och andra uppfattas därför som orättvisa, elaka eller fientliga.

Både arv och miljö påverkar om man får borderline. En inneboende ängslighet och en otrygg uppväxtmiljö kan göra att sjukdomen bryter ut.

(källa: vardguiden.se och pskykologiguiden.se)

 

Lovisas tips till andra som har en psykisk sjukdom

  • Våga prata med andra. Det känns alltid lättare när du får ur dig det som är jobbigt.
  • Försök trotsa sjukdomen, hur svårt det än känns. Be någon om hjälp som kan stötta dig i att gå ut fem minuter.
  • Känn dig stolt om du lyckas – boosta dig själv.
  • Träna och kom ut i naturen. Man känner sig så levande och som en del av världen.
  • Våga be anhöriga om hjälp så att de kan stötta en att fortsätta söka hjälp om man inte får den hjälp man behöver genom sjukvården.

 

Bookmark and Share