Äntligen ser Rebecca medialiteten som en gåva

Publicerad i Nära 2014

Nära 7 2014

Rebecca Anserud vet hur det är att leva med psykisk sjukdom och dessutom vara medial. En kombination som är dubbelt jobbig. Omvärlden vill lätt stämpla dig som galen och skylla andesynerna på psykiska problem. Så i flera år förnekade Rebecca Anserud sin mediala förmåga. Idag är hon stolt över den och hon föreläser om psykisk ohälsa för att spräcka tabun. 

Rebecca Anserud har varit medial så länge hon kan minnas.

– Det har alltid varit en del av mitt liv. I vissa perioder har det varit intensivt och i vissa lugnare.

Att acceptera att hon är medial och att det hon upplever och upplevt är verkligt, har varit en process.

-Och det händer att jag än idag, efter en stark upplevelse tänker ”men herregud jag är faktiskt medial, jag inbillar mig inte”.

Ända sen hon var barn har hon sett auror runt personer, det har varit helt naturligt för henne. Hon reflekterar inte över det längre, det är en del av hennes vardag.

– Jag ser dem i mina tankar, i olika färger och skikt, och jag kan måla ner dem. På auran ser jag hur någon mår. Medium har sagt till mig att jag inte skall tränga mig på andras auror utan att fråga, att det är privat. Men de finns där hela tiden och jag kan inte rå för att jag ser dem.

Hon tycker att det är jobbigt att se auror som visar att någon mår dåligt. En gång ljög Rebecca för en kompis, som frågade om sin aura. Kompisens aura var mycket mörk, men Rebecca som visste att hon kämpat för att må bra, valde att säga att hon inte kunde se något.

– Jag hade inte hjärta att säga det jag såg.

Rebecca har bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom. Den innebär att man i längre eller kortare perioder är antingen deprimerad eller manisk. Hon började må dåligt som 15-åring, men fick inte sin diagnos förrän hon var runt 20. Idag medicinerar hon och hon får inte längre långa skov av depression eller mani, bara kortare ”chocker”. Hon driver ett företag inom psykisk ohälsa, och hon föreläser om sjukdomen för att spräcka tabun. För några år sen kom hennes självbiografiska bok ”Ett Bipolärt hjärta” ut och hon har medverkat i tidningar, radio och tv.

– Jag vill få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Det pratas så lite om det och det gör att folk skapar sina egna uppfattningar om vad det är. Jag vill inte att folk ska skämmas för att de är sjuka, berättar Rebecca om sitt engagemang.

Att hon har en psykisk sjukdom gör att hon är rädd att människor ska tro att hon är psykotisk när hon berättar om mediala upplevelser.

– Men jag hade min mediala förmåga långt innan jag ens insjuknade i min bipolära sjukdom och jag kan skilja på psykos och medialitet. Psykoser är något helt annat än en medial upplevelse. Psykoser är när jag tror att jag är förföljd, det har hänt några få gånger, eller när jag sovit dåligt och väggarna gungar.

Rebecca har flera släktingar på sin mammas sida som är mediala. I släkten finns den kända sierskan Saida Andersson på långt håll, men Rebecca har aldrig träffat henne. Hon har en nära släkting som varit ett stort stöd i hennes mediala upplevelser

När Rebecca bara var några år gammal började andar ta kontakt med henne och hon kunde se skuggmänniskor. Av de vuxna fick hon höra att det bara var fantasier. Rebecca har en klar minnesbild från när hon var 4-5 år; i ett fönster ser hon ett blodigt ansikte, en militär.

– Jag blev helt utom mig av skräck. Sista kriget i Sverige ägde rum i Sävar där vi bodde. Jag såg på ansiktet länge och sedan sprang jag till ett annat rum.

Som barn kunde hon drömma om personer dagen innan de dog.

– Det var svårt att hantera det då. Jag ville inte prata om det och kände mig ensam i mina upplevelser och i att inte bli trodd.

När hon var i tolv år blev andligheten intensiv. Ibland kunde hon sitta i köket och höra hur en bil kom körande upp på uppfarten och bildörrar som slogs igen.

– Då visste jag att om 5-10 minuter skulle jag höra samma ljud och mina föräldrar eller någon annan skulle komma hem. Så var det alltid. Jag har släktingar som upplevt samma sak.

En sommar var hon på ett läger. En dag gick hon upp till toalettbyggnaden som låg en bit från boningshuset

– När jag kom in var alla båsen var tomma. Jag gick in i ett och hörde plötsligt tydliga steg utanför och jag kände av andlig närvaro. Fotstegen var tunga mot betonggolvet och gick mot mitt bås och jag drog upp benen. Någon stod utanför och andades ansträngt. Jag slog upp dörren, men det fanns ingen där.

Hon sprang till de vuxna och berättade vad hon upplevt, att hon var medial och brukade ha kontakt med andar. Men de trodde henne inte utan försökte få henne att tro att det var någon av de andra barnen som lurat henne.

– Jag blottade en hemlighet, men hon skuffade undan det. Jag blev väldigt ledsen över att hon inte tog mig på allvar.

I huset där hon bodde med sin familj kunde hon höra oförklarliga ljud och känna andliga energier.

– Det var så påträngande och jag kunde inte stoppa det. Vissa stunder kändes det läskigt och jag ville tränga bort det.

Rebecca började bli rädd för sina upplevelser. När hon kände närvaro av en ande som försökte få kontakt blev hon bestämd och sade åt dem att lämna henne ifred. Andarna slutade ta kontakt och det tog en tid innan hon upplevde något igen.

Under åren som följde förnekade Rebecca det som hänt.

– Jag ville inte veta av det och tänkte att jag nog bara hade inbillat mig allting. Eftersom det inte är accepterat i samhället att tro på det övernaturliga, som jag själv hellre kallar naturligt, försökte jag tänka att det inte existerade.

Det dröjde några år innan andligheten blev påtaglig i hennes liv igen. Döda släktingar började ta kontakt med henne. En dag tog en släkting som stått Rebecca nära kontakt. Hon kände en kyla bakom sin rygg och fick en känsla av att någon var i rummet, att någon såg på henne.

– Jag blev rädd, men i mitt huvud såg jag klara bilder av honom, bilder där han var glad. De var så otroligt starka och klara, och han ville berätta att han mådde bra. Det är svårt att förklara för någon som inte upplevt det hur det är när andar pratar med mig. Jag hör inte en röst utan det är som tankar med information.

Rebeccas farmor, som dog när Rebecca var liten, tog kontakt med henne. Hon berättade att Rebeccas pappa som liten hade haft ett grönt leksakslok som betydde mycket för honom, och hon berättade att hon själv var mycket pedant, inte tyckte om sockervadd och att Rebeccas farfar haft många slipsar.

– Hon öste information till mig; saker jag inte visste. Allt var nytt för mig. När andar väl får kontakt blir de oftast väldigt ivriga och de ger mycket information på en och samma gång.

Ibland fick hennes farmor tårar i ögonen när hon berättade om sin son. Rebecca blev berörd.

– Det är vanligt när jag kommunicerar med andar att jag påverkas av deras känslor.

Under samtalet med farmodern stod Rebeccas mamma tyst bredvid. Rebecca berättade för henne vad farmodern sagt och hennes mamma bekräftade att allt stämde exakt.

Nu fick hon uppleva att föra över andar till ”ljuset”. Hon hade hört talas om fenomenet, men inte trott på det. Första gången det hände var för två år sen. Hon kände den välbekanta kylan bakom sin rygg och såg samma soldat som hon sett som liten.

– Jag såg honom två gånger. En gång som en snabb flash framför mig och en annan gång i mina tankar. Han stod några meter bort, han var så sliten och han gav mig information om kriget. Det var hemskt och jag bad honom gå.

En vecka efteråt tog han kontakt igen.

– Ordet Moskva dök upp i mina tankar och han berättade att han hade en liten dotter och en fru. Han hade varit tvungen att lämna dem när han drog ut i kriget. Han berättade om hur hemskt kriget var och att han dog där. Det enda han ville nu var att få träffa sin dotter och sin fru igen.

Rebecca visste inte hur hon skulle vägleda honom, men hon blundade och bad honom att de skulle hjälpas åt.

– I mina tankar såg jag ett ljus långt borta och uppmanade honom att följa det. Han stannade upp flera gånger och berättade ännu mer om kriget men jag sa till honom att följa ljuset. Han fortsatte och ljuset blev starkare. Vid kanten av ljuset kunde jag se en liten flicka och en kvinna som höll varandra i händerna. Jag sa till soldaten att jag såg hans familj och att han måste gå dit.

Han gjorde det och hon såg honom lyfta upp sin dotter och snurra runt henne. Han grät och skrattade av lycka samtidigt.

– Det var så otroligt vackert att jag också grät, jag har aldrig upplevt något vackrare. Det var en sådan fantastisk känsla. Jag kände hans lycka; han hade saknat dem och varit vilsen i så många år. Sedan försvann allt från mitt synfält. Jag slutade gråta och satt helt uttömd på energi. Jag förstod inte att jag lyckats med något jag inte ens trodde existerade.

För Rebecca är ljuset absolut harmoni och en total lycka och hon är övertygad om att det är hit vi kommer efter döden, men att vissa andar inte går direkt dit utan går vilse i ett mellanland. Ibland kan anhöriga stå och vänta vid ingången till ljuset.

Rebeccas nya mediala erfarenheter var inte bara positiva. Att hon börjat kommunicera med döda släktingar och hjälpt andra andar gjorde att hon blev mottaglig för mer än hon ville och orkade med. Hon tappade kontrollen och hamnade i en ond cirkel.

– Andar som jag inte ens kände tog kontakt med mig och gav mig information. Jag kunde inte sätta stopp. Det var väldigt jobbigt.

Rebecca började skicka över andar till ljuset för att bli av med dem. I ren panik kontaktade hon ett medium som hjälpte henne att bygga sin aura för att göra henne stark och gav henne rådet att kalla på ärkeängeln Mikael när hon kände att det var jobbigt. Hon berättade att andar märker när någon är mottaglig för kontakt och uppmanade Rebecca att sluta föra över personer till ljuset. Rebecca slutade direkt och efter några veckor hade hon fullständig kontroll.

– Några försökte ta kontakt och det var väldigt jobbigt, men jag ignorerade dem.

Med tiden slutade andarna söka sig till Rebecca. Idag har hon tagit ett beslut om att inte hjälpa någon till ljuset igen, förutom personer som hon känner och bryr sig om.

– Men inte okända andar som tränger sig på. Jag är rädd för att öppna kanalen och att det blir okontrollerbart igen.

Ibland kan Rebecca i sina tankar se en person föras iväg av änglar. Då vet hon att personen ska dö. En gång berättade en bekant att hennes cancersjuka mamma var på bättringsvägen.

– Jag såg i mitt huvud ett visst antal veckor och jag visste att mamman skulle dö.

Några veckor senare såg Rebecca en kvinna omges av änglar. Det var mamman som gått bort tidigare samma dag. En tid senare såg Rebecca för sitt inre mamman stå bakom kvinnan och ge henne tröst, kärlek och beskydd.

– Jag ville så gärna säga det till henne, men jag kunde inte.

Rebecca berättar sällan om sin mediala förmåga. När någon annan pratar om andlighet kan hon själv berätta, men inte annars.

– Jag har alltid varit varsam vem jag delar mina erfarenheter med och pratar bara med de som redan tror eller som är intresserade eftersom det känns som att andlighet är mer skambelagt än psykisk ohälsa. Många ifrågasätter det och det inte finns vetenskapliga bevis på att det existerar. Jag är rädd att man ska tro att jag är psykotisk eller knäpp om jag berättar. Dessutom vill jag inte behöva försvara min mediala förmåga nu när jag är så säker på den, det är bara jobbigt och ansträngande.

Idag ser hon medialiteten som stor gåva.

– Det är absolut inget jag vill bli av med, om det inte blir okontrollerbart, men jag tror inte kommer att hända igen. Medialiteten styr inte mig längre, jag har kontroll över den. Jag är tacksam över att jag har den, och jag vill lära mig att utveckla den.

 

Rebeccas tips om medialitet

  • Var inte rädd för det.
  • Skäms inte över det.
  • Har du svårt att kontrollera din gåva och tycker det är jobbigt, be om hjälp av någon som kan lära dig att hantera det. Du kan också säga till andarna att hålla sig borta.
  • Våga prata med andra med liknande upplevelser. Oftast blir det väldigt intressanta diskussioner.
  • När du lärt dig hantera din mediala sida så öppnas en helt ny värld. Ibland är det jobbigt, men oftast fantastiskt.
  • Änglar finns, kalla på dem när du behöver hjälp.
  • Våga ha din egen tro, utgå inte så mycket vad andra säger.

Rebeccas hemsida: facebook.com/rebeccaanserud

Bookmark and Share