Noomi fick cancer – veckorna före bröllopet

Publicerad i Må Bra 2011

Må BraNoomi Sundström var mitt i livet och planerade sitt drömbröllop. Då fick hon reda på att hon hade bröstcancer. Lång senare, när behandlingen var klar, kom chocken. 

Noomi Sundström, 36 år, och Peder var i full gång med att planera sitt drömbröllop, i en liten kyrka i Västerbotten. Sonen Gabriel, 2 år, skulle förstås vara med.

Någon månad innan hade Noomi hittat en knöl i vänster bröst, men efter biopsi, mammografi och ultraljud hade läkarna konstaterat att den var ofarlig.

–          Men Peder tyckte att jag borde undersöka den igen. Jag tyckte mest att han tjatade och kände mig som en hypokondriker när jag gick till läkaren ännu en gång.

Nu undersöktes Noomi även med magnetröntgen. Midsommar firades utan oro. Och ett par dagar senare hade Noomi tid för återbesök. Peder frågade om han skulle följa med.

–          Det var väl bra tyckte jag, för då kunde vi gå och köpa dekoration till bröllopstårtan efteråt.

Hos läkaren fick hon ta fler prover. Och efter en timmes väntan kom beskedet: ”Du har bröstcancer”.

–          Jag hörde knappt vad han sa. Jag minns att han tog tag i mig och frågade: ”Hör du vad jag säger?”.

Tumören hade spridit sig till armen. Den var aggressiv, snabbväxande och stor som en tumme, vilket gjorde det omöjligt att operera bort den. Risken att hon skulle förlora funktionen i armen var för stor. Istället skulle cellgifter sättas in och behandlingen skulle börja senast fredag samma vecka.

Noomi och Peder gick tillbaka till bilen. Inte ett ljud sa de till varandra. Efter en stund började Peder gråta. Men Noomi var som en stenstod. Men 14 miljarder tankar for igenom huvudet. Hur skulle hon berätta för alla?

Danderyds sjukhus, som skulle ha hand om behandlingen, hörde inte av sig.

–          Det var hemska dagar. Jag satt och letade information på nätet och nästan kände hur cancern spred sig.

Efter en vecka fick hon själv tag på läkarna. Efter ytterligare en vecka kom behandlingen igång. Nu fick hon veta att cancern var av varianten aggressiv HER2-positiv.

Att få bröstcancer i Noomis ålder är ovanligt. Dessutom var hon inte i riskzonen, ingen i släkten hade haft bröstcancer, hon rökte inte, hon hade fött barn. Omgivningen var chockad, och Noomis mamma tog beskedet hårt. Noomi själv kunde inte ta in allvaret.

–          Jag började strukturera och planera, och såg på allt som ett jobbprojekt som måste fixas. Hur skulle vi göra med bröllopet? Kunde vi gifta oss mellan två cellgiftsbehandlingar? Kunde vi ta bröllopskorten nu så att jag inte behövde se sjuk ut på korten? Jag köpte till och med en bröllopsklänning. I hela denna sörja av sjukhusgrejer klamrade jag mig fast vid bröllopet för att ha något positivt att tänka på.

Precis innan cancerbeskedet hade Noomi köpt hårförlängning till bröllopet i en specialbutik i stan. Nu fick hon gå dit och skaffa peruk istället.

–          Det kändes totalt surrealistiskt…

Dagen innan Noomi skulle börja första cellgiftsbehandlingen, gick hon och Peder på en Depeche Mode-konsert på Stadion i Stockholm.

–          Vi skulle partaja och ha kul, för jag visste inte hur jag skulle må sen. Men jag fick inte fart på mig själv. Då klack det till i mig och jag kände att, nej jag vill inte ha bröllopet. Jag visste ju inte hur jag skulle må. Jag ville ha en rolig fest, inte spy och må skit.

De bestämde sig för att ställa in bröllopet. Och behandlingen började. Från den stunden var det inte Noomi själv som styrde över sitt liv.

–          Det var någon annan som dikterade när jag skulle få behandling och hur mitt liv skulle se ut närmsta halvåret. Först kändes det jobbigt, men efter ett tag blev det något jag höll mig fast vid.

Noomi gjorde allt för att vara positiv och intala sig att allt skulle gå bra.

–          Jag vågade inte tänka något annat. Efter den första cellgiftsbehandlingen kunde jag känna att tumören under armen blev mindre, och det gav en positiv känsla.

Tumören krympte som den skulle och hela bröstet opererades bort. Därefter följde fler cellgiftsbehandlingar, strålning och läkemedlet Herceptin under ett år.

Noomi motade jobbiga tankar genom att sjunga och spela musik. Och hon försökte aktivera sig själv – lekte med Gabriel, gick i skogen, följde med Peder till jobbet, sydde nya gardiner.

Men under korta stunder kunde tankarna snudda vid att Gabriel skulle kunna växa upp utan mamma.

–          Men jag tror att Peder tänkte mer på det. Att det skulle kunna bli bara han och Gabriel. Vi hade träffats ganska sent, vi var båda över 30. Skulle han få barn med mig för att kort därefter förlora mig?

Under strålbehandlingen kände hon sig relativt frisk och började jobba deltid. Och det var då den psykiska krisen kom.

–          Folk sa att jag såg frisk och pigg ut och frågade om det inte kändes bra nu när behandlingen snart var färdig. Men jag ville bara gå och dra ett gammalt täcke över mig. Allt kändes meningslöst och jag hade ingen lust med någonting.

På jobbet hade hon lite att göra. I ren välmening ställde cheferna inga krav på henne.

–          Jag fick massa sympatier, men jag ville bara att det skulle vara som vanligt. Jag kände mig obekväm, dålig och förminskad och jag frågade mig själv om jag verkligen behövdes.

Hon hamnade i ett chocktillstånd. Ibland låg hon och skakade i sängen, ibland spände hon sig tills hon krampade. Ibland kunde hon sova hela dagar. Läkarna gav henne diagnosen PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, en krisreaktion. Hon blev sjukskriven igen.

En av Noomis bästa vänner, som är psykiatriker, förklarade det är vanligt med krisreaktioner efter svåra sjukdomar som cancer. Det gjorde att hon inte kände att det var något konstigt med att bli deprimerad.

För Noomi, som var den som brukade stötta vänner i kris, blev nu situationen den omvända.

–          Helt plötsligt kom mina vänner med sympatier, frågade om jag behövde prata. Det var ovant och jag hade svårt att sätta ord på vad det var som var jobbigt.

Med hjälp av kuratorssamtal, antidepressiv medicin och psykiaterkontakt på Radiumhemmet tog Noomi sig sakta tillbaka.

 –          Ibland mådde jag bättre, ibland sämre. Att läkarna inte kunde säga hur länge tillståndet skulle vara gjorde det hela värre. Jag ville veta när jag skulle bli frisk. Men det gick inte att få besked.

Det var som värst i ett halvår, sedan började det lätta. Nu har det gått fem år sedan Noomi först upptäckte den där knölen i bröstet.

–          Idag ser jag på mig själv som frisk. Jag går på kontroll varje halvår. Istället för vänster bröst har jag en protes, men jag ska snart göra en operation för att bygga upp ett konstgjort bröst. Det ska bli skönt att slippa protesen och kunna ha vilka kläder jag vill, och slippa bli uttittad i simhallen. Men ett bröst är bara ett bröst, min personlighet sitter inte där och det är inte hela världen. Det hade varit betydligt jobbigare att amputera ett ben och behöva sitta rullstol.

 I Peder har Noomi haft sitt största stöd.

–          Tack gode gud att jag träffade honom innan det här hände. Han har betytt jättemycket, säger Noomi och kan inte hålla tillbaka tårarna. Att ha någon att dela eländet med gör att det inte blir så tungt. Vi har verkligen kommit närmare varandra och är mer tålmodiga med varandras brister och fel. Och några relationskriser har vi inte hunnit med.

Idag har familjen utökats med Ebba, som föddes i december 2010. Tankarna på att skaffa ett barn till fanns redan innan Noomi blev sjuk. Efter bröllopet, tänkte de. Nu blev det sex år mellan syskonen.

Sen hon fick Ebba tänker Noomi mer på återfall än förut. Och på döden. Men hon har en stark gudstro sedan barndomen, som hjälper henne.

–          För min egen del skulle det inte vara så farligt att dö, men jag skulle tycka att det var jättejobbigt för Peders och barnens skull.

Det blev ett bröllop till slut. 070707 gifte sig Noomi och Peder i kyrkan i Västerbotten. Noomi i kortklippt frisyr och med en ny bröllopsklänning. Den ärmlösa som hon hade köpt innan operationen kunde hon inte ha på grund av bröstprotesen.

Sjukdomen har gjort henne mer eftertänksam än tidigare och hon springer inte bara på i livet. Idag har hon inte längre fokus på att bli chef och göra karriär. Jobbet var viktigare förr.

–          Jag har gjort det. Nu vill jag ha kul och fokusera på familjen. Idag njuter jag mer av små saker. Peder och jag var ute och gick mycket när jag höll på att bli bättre, vid vattnet och i skogen. Jag började upptäcka saker, som löven på träden och solen som strilade genom grenarna.  Och jag tänkte att vad häftigt att jag får se det här, jag hade kunnat dö och då hade jag missat det.

(Denna artikel är något längre än den som publicerades i Må Bra)

Bookmark and Share