Utsatthet, utanförskap, underhållning

Publicerad i Narkotikafrågan 2014

Narkotikafrågan #1/2014I romanform vill Börge Hellström och Anders Roslund ge kunskap som delvis är sann, och läsaren en känsla att de dilemman de skildrar verkligen existerar. Deras böcker väcker debatt och påverkar. I den senaste, Två soldater, är gängkriminalitet temat.

Anders Roslund och Börge Hellström har suttit hela förmiddagen och arbetat med ett jobbigt parti i sin nya bok, den sjunde i ordningen. Nästa vecka ska de på bokmässa i Rumänien för att marknadsföra Tre sekunder som ska släppas där. Enligt tradition cyklar författarna på mässan runt på små minicyklar under två minuter och tutar, med sina böcker i cykelkorgen. De skrattar lite generat åt arrangemanget.

Deras böcker med kriminalkommissarie Ewert Grens och kriminalinspektörerna Sven Sundkvist och Mariana Hermansson vid Citypolisen Stockholm är prisbelönta och kritikerrosade både i Sverige och utomlands och översatta till över trettio språk. I första hand är böckerna underhållning, menar författarna, men de vill också förändra.

– Vi vill lämna över någon form av dilemman som läsaren kan ta hand om och bära med sig en stund. Man kan inte förändra varje del av världen, men med vissa böcker påverkar man mer, som Flickan under gatan och Två soldater.

Om ett år ska de vara klara med nästa bok. Den senaste, Två Soldater, kom 2012. Den hade de tänkt på och velat skriva länge, flera år. Kunskapen om kriminella gäng hade de båda, Anders Roslund har jobbat i många år med unga kriminella och han har också varit övervakare åt flera. Och Börge Hellström hade jobbat med unga på behandlingshem.

– Vi började jobba med den tidigt. Men vi behövde vänta in att samtiden var redo att lyssna på en sådan här bok. När kommer det att hända i Stockholm och bli medialt stort? Först då finns det ett offentligt dilemma. Då blir gängkriminalitet och de 5000 unga som är på väg in i den någonting att diskutera. Jag glad att vi lyckades lägga band på oss och vänta in tiden istället för att tidigt skriva om ett ämne som vi båda kände samhörighet med, säger Anders Roslund.

Boken kom i precis rätt tid, något år innan kravallerna rasade i Husby och när skottlossning och bilbränder blivit allt vanligare i Sverige.

I Två soldater skildras den fiktiva förorten Råby utanför Stockholm. Här är yrkeskriminella de unga pojkarnas främsta förebilder. Vi möter Leon och Gabriel, inte ens fyllda 20, men fullfjädrade kriminella. De är själsbröder, med i Råby Warriors, och strävar efter att hamna högst upp på polisens farliga lista. Leon sitter på Aspsås​anstalten, styr knarkhandeln där och planerar brottet som ska föra honom och Gabriel högst upp på polisens lista. Här bor också Eddie, en tolvårig pojke som drömmer om att bli en av de stora. Han gömmer vapen, langar knark, gör allt för att få bli en i gänget.

Det brinner ofta i Råby. Barn och ungdomar kastar sten på polis och räddningstjänst, hackar sönder vattenslangar. Boken skildrar en hopplöshet och kallades av Expressens recensent för ett ”686 sidor lång debattinlägg”. Själva skriver författarna i sitt efterord att boken handlar om ”glappet som blev till en vid klyfta som blev ett stort jävla hål för människor att falla handlöst ner i”.

– Vi har stora områden där över femtio procent är arbetslösa, och där över hälften av deras barn inte har grundskolebehörighet när de går ut skolan. Vägen att söka sig vidare i skolan är stängd. Vägen att få ett arbete är också stängd. Vad ska de göra då? De får kliva in genom de dörrar som öppnas, eftersom vi inte öppnar vår. Det blir ett hål som man faller handlöst ner i och ur det kravlar man sig inte upp, säger Anders Roslund, som inte vill se gängkriminalitet som ett storstadsproblem.

– Om man går in och tittar på Sveriges 150 farligaste gängmedlemmar så kommer nio från min hemstad Kristianstad, ganska många bor i Eskilstuna eller i Sundsvall, Linköping, Gävle, Västerås. Alla små städer har sin förort med gigantiska problem med skola, integration och arbetslöshet. Varför bara reducera det till ett Stockholmsproblem eller Malmöproblem som man gjort under några år?

För att förändra situationen krävs attitydförändring, pengar och mer kunskap.

– Vet vi inte vem som kastar sten på oss, vad han heter och varför han gör det, och om vi inte vill ta reda på det, fördelar vi inga pengar heller, säger Anders Roslund.  Hur ska man ändra attityderna? Det mest konkreta är fördelningsinstrumentet. Bra projekt utifrån bra idéer kostar. Och det är politikerna som sitter på fördelningsmedlen. Därför blir vi jätteglada över att så många politiker hört av sig till oss efter Två soldater och vill ha mer kunskap. I slutändan är det kunskap som saknas.

Börge Hellström tycker att man kan kräva ett större känslomässigt engagemang hos de som sitter på plånboken.

– Har de inte det kommer de inte att göra någonting. Intresset måste finnas. Och då måste de ha kunskap om problemen. I många år har det varit svårt att ta de rätta besluten. Men jag vet att det finns engagemang hos enskilda politiker, oavsett partifärg.

Deras första bok Odjuret gjorde succé. Den vann Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln. Börge Hellström, som arbetade med behandling av unga kriminella, och Anders Roslund, som var redaktionschef på SVT, valde att säga upp sig.

De båda träffades 1998 när Anders Roslund jobbade på SVT och skulle spela in en film om KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, som Börge varit med om att starta året innan. Efter inspelningen fortsatte de träffas någon gång i månaden. Snart blev det mer.

– Samtalen övergick till storysar. De blev till historier och frågor. Vad händer om någon rymmer från death row? Kan man det? Efter en timme hade vi ett embryo till en historia och vi hade flera historier som vi insåg att vi kunde skriva, berättar Anders Roslund.

Efter senaste boken tog de en paus från varandra i ett år. De hade tänkt sluta, var lite irriterade på varandra, men inte osams. Privat umgås de aldrig. Under arbetet med en bok kan de träffas 6-8 timmar per dag.

– Sen vill vi inte ha mer med varandra att göra och jag tror att det är ganska bra, säger Börge Hellström.

– Jag tyckte först att det var en sorg, säger Anders Roslund. Jag saknade att vi inte umgicks. Men nu känns det helt rätt, att vi aldrig började med det. Då hade vi verkligen inte orkat skriva bok 5 och 6. Börges intuitiva känsla var rätt.

Arbetet med en bok tar runt två år. Utom med Två soldater, som tog tre. Skrivandet delar de in i en tredjedel research, en tredjedel där de arbetar fram intrig och handling och där historien blir detaljerad och en tredjedel som är själva skrivfasen med korrekturläsning. Just nu är de mellan researchfasen och intrigfasen med den nya boken.

Med Två soldater var researchen annorlunda, och längre, mot tidigare böcker. Den här gången visste de vad de ville ta reda på.

– Men vi behövde uppdatera våra kunskaper och förstå hur det ser ut nu. Och det krävdes lång tid att få pojkarnas förtroende.

Under mellanfasen definierar de ett antal nyckelpersoner och situationer som de måste ha för att få en botten i historien. Sen hittar de på resten.

– Vi ger oss inte förrän vi får den där botten, via de olika personerna. Vi ger oss inte förrän vi vet hur man gömmer metamfetamin under frysboxen på Konsum. Det kan tyckas vara banalt, men de sakerna måste vara så autentiska så att man kan tro på det som vi sen hittar på. Det ska till en stor del vara sanning. Vi vill inte att någon gängmedlem eller narkotikalangare säger att ”så där går det inte till”, då faller så många andra pusselbitar, säger Anders Roslund.

De får ofta frågan om hur mycket sanning det finns i deras böcker.

– Jag brukar säga att verkligheten är alltid värre. Vad vi gör i våra böcker är att föra ihop beteenden och tankar hos olika karaktärer. Vi komprimerar saker för att kunna beskriva. Det mesta har hänt, men inte så som vi beskriver det i boken, säger Börge Hellström.

Vid ett tillfälle, när Anders Roslund höll föredrag på ett bibliotek kom en dam fram efteråt och berättade att hon visste vem Gabriel i Två Soldater var. Han som i boken är brännskadad och blir beroende genom sin medicinering. Hon hade jobbat med honom.

– Då kunde jag säga att ”Ja just den biten har du träffat av Gabriel, han som är brännskadad, men de andra fem bitarna har du aldrig träffat.” Vårt arbete bygger ju på, oavsett om det handlar om unga hemlösa, infiltratörer eller traffickerade kvinnor, som är utsatta för livsfara, att vi utlovar dem att de smälter ihop till nya karaktärer. Det var skönt att kunna säga det till den där damen, att hon inte kände helheten.

Deras arbete handlar om att filtrera verkligheten åt läsaren för att de ska kunna nå ut med sitt budskap. I arbetet med boken Flickan under gatan, som handlar om unga hemlösa i Stockholm, samarbetade de med en diakon i den uppsökande verksamheten i S:ta Clara kyrka. Diakonen hade jobbat med flera unga varav en blev huvudperson i boken. När boken gavs ut var Anders Roslund och Börge Hellström gäster i SVTs Gomorron Sverige. Dagen efter skulle diakonen intervjuas. Kan det vara så här hemskt som de skriver? frågade programledaren.

– Då säger diakonen att ”Nej så är det inte, det är mycket värre. I går tog jag hand om en ung hemlös åttaåring.” För att vi ens skulle bli trodda i ett ämne som man i 20 år förnekat att vi har i Sverige så kunde vi inte välja att skriva om en åttaåring, eller en tioåring. Vi måste åtminstone skriva om en 14-åring tjej. Likadant var det med Box 21, om de här flickorna som blev så grovt behandlade. Deras egna berättelser var så mycket tyngre och de var ännu mer kränka och fysiskt utsatta än vad vi beskriver. Men det hade inte varit intressant för då hade vi stött bort läsaren. Vi fick hitta en mellanväg. Om man har ett syfte att man vill få människor att läsa till sista sidan måste man balansera hela vägen och inte portionera ut allt man vet. Det är författarens uppgift.

När Börge Hellström startade KRIS hade han varit drogfri sedan några år och han hade slutat med kriminaliteten. I 24 år hade han hållit på. Han började dricka alkohol regelbundet när han var 13, vid 14 rökte han på för första gången, vid 15 injicerade han amfetamin. Huvuddrogen har alltid varit alkohol.

En morgon, vintern 1994, vaknade han efter sitt tredje självmordsförsök.

– Geväret stod laddat bakom mig. Jag hade inte hittat slutstycket. Då insåg jag, att det var dags att göra något åt det. Jag hade inte insett att jag hade problem med droger eller alkohol, jag trodde bara att jag höll på att bli galen.

Han genomgick en tolvstegsbehandling. På behandlingshemmet vågade han för första gången berätta om de sexuella övergrepp han utsattes för under uppväxten. I år har han varit drogfri i 20 år. Han går fortfarande på AA- och NA-möten från och till.

– Det blir min livförsäkring. Samtidigt ser jag att jag blir kaxig. Det har gått bra i 20 år och då blir det lätt att jag struntar i att gå på möten. Men när jag väl kommer till möten mår jag alltid bra efteråt. Då blir jag påmind om varför jag går dit – för att jag vill må bra. I grunden handlar det om att jag vill ju leva, jag vill inte dö.

I november höll Börge Hellström tal på en ljusmanifestation på Sergels torg, till minne av narkotikans offer. Han berättade om alla vänner som gått bort, 43 stycken. Några av dem hade inte lika tungt missbruk som han.

– Förut kunde jag säga att ”Jag har i alla fall haft jävligt kul”, men det är inte sant. Det har mest varit tvångsmässigt. Vad jag har fått de här 20 åren som nykter och drogfri, som jag är väldigt tacksam för, är förmågan att iaktta och memorera så jag kommer ihåg vad som händer. Så var det inte förr när jag drack och knarkade. Det normala som sker i tillvaron noterade jag aldrig. Däremot noterade jag de hemska händelserna i mitt liv och de häftiga händelserna. Min tillvaro var svartvit. Den blev färgbelagd när jag slutade med drogerna.

Anders Roslunds bakgrund är inte heller enkel.

– Man kan välja två vägar när man bär med sig oläkta sår inuti. Man kan göra som Börge, döva ångesten genom droger, eller göra som jag; aldrig prata om det och välja att bli duktig. Man kan springa fortast, vara lagkapten i fotbollen, gå ut med 5,0. Men det spelar ingen roll åt vilket håll man flyr. Förr eller senare måste man ändå gå i tio års terapi för att förstå vad som hände. Börge kraschade när han satt med geväret, jag kraschade på ett annat sätt.

Ingen av dem litar på någon.

– Det har vi inte gjort någon av oss sedan barnsben, utifrån de liv vi levde då, berättar Anders Roslund. Även om vi är inkluderade i många sammanhang är vi fortfarande på gränsen till det här utanförskapet. I alla fall ser vi det så. Vi bär det med oss. I början trodde jag att det var bara jag som inte litade på någon och det uppstod en massa missförstånd mellan oss som handlade om bristen på tillit. Vi var vana vid att aldrig, aldrig slappna av. Det var ett beteende vi hade lärt oss.

Alla deras böcker har handlat om utanförskap och utsatthet. Börge Hellström tror att det är en nödvändighet att själv ha upplevt det för att kunna skildra det bra.

– För att beskriva det affektiva och känslomässiga, vad man upplever i utanförskapet, då måste man själv ha varit i det, annars blir det bara en betraktelse utifrån och då blir det väldigt fyrkantigt.

Bookmark and Share