Tar ton för barnen

Publicerad i LÄRA Stockholm 2013

LÄRA 5 2013Musikläraren Lisah Deilert menar att skolan har ett stort ansvar att hjälpa elever i dysfunktionella familjer. I föreställningen ”Men barnen då?” gestaltar hon sin egen uppväxt i en familj med missbruk, en erfarenhet hon använder även i mötet med elever.

På scenen är Lisah Deilert ensam, med en gitarr, en mjukisapa och en mask som enda attribut. Genom dagboksanteckningar och sånger får publiken följa hennes uppväxt, med en mamma som drack och en pappa som inte kunde prata känslor.

– Jag berättar öppet, ärlig och naket om hur jag upplevde vissa saker som barn. Jag tror att det är en stor hjälp för många att jag delar med mig och jag kan inge utsatta elever hopp.

Över 50 förställningar har det blivit av”Men barnen då”. 2010 gjorde Lisah Deilert en turné med Lärarnas riksförbund, spelade på högskolor för studenter och lärare. Hon har jobbat med olika frivilligorganisationer, kyrkor och med Ersta Vändpunkten.

Med föreställningen vill hon förmedla ett barnperspektiv, hur hon upplevde sin uppväxt.

Det var när Lisah Deilert gick på Musikhögskolan som idén till föreställningen föddes. Efter examen fick hon ett vikariat på Mälarhöjdens skola. Hon gick till rektorn, berättade att hon ville göra en föreställning, satte en deadline och med hjälp av en kompis som är dramapedagog arbetade hon fram ”Men barnen då”. Föreställningen är ett sätt att skapa kontakt med alla som möter ungdomar i sitt arbete, föräldrar och elever.

– Att leva med missbruk eller växa upp i en dysfunktionell familj, innebär att man blir väldigt osedd. Om man ser sig själv i min föreställning kan man komma i kontakt med starka, jobbiga, men kanske också befriande, känslor. Och det är det som det handlar om. Många lär sig tidigt att det inte är okej att visa känslor, man lägger känslorna på is, och det tar ett tag innan de tinar upp. För mig själv var det tvunget att livet skulle göra riktigt ont innan jag förstod att jag måste göra något åt det.

I tonåren fick hon dödsångest, hade självmordstankar och skolkade från skolan. Varken hennes mamma eller pappa kunde bekräfta henne känslomässigt.

– Mycket av dysfunktionen i familjen låg i att vi inte pratade om känslor. Vi läste inte av varandra, vi visste inte hur. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men det räckte inte. Jag hade behövt vuxna som klev in.

Hennes pappa var den som stod för tryggheten, hade rutiner och regler. Men om hon försökte prata med honom om hur hon mådde, blev hon bortviftad.

– Han tyckte att det var jobbigt och svårt, blev förbannad, trängd och gick i försvar.  ”Det är bara att bita ihop, imorgon är det en ny dag” sa han ofta.

När hennes mamma drack, drack hon alltid för mycket och hennes sätt att hantera känslor var att stänga av. Om de någon gång pratade känslor så var det när hon var full och då gick diskussionerna överstyr.

Lisah Deilert hade kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, men där pratade hon inte om mammans drickande. Ingen visste hur det var hemma.

– Jag kunde inte sätta ord på en enda känsla. Jag undrar vad som hänt om jag hade träffat en vuxen som pratade med mig. De pratade inte ens på bup, jag styrde samtalet helt och hållet.

När Lisah Deilert var 17 flyttade hon hemifrån. De närmaste åren efter var som en dimma; hon var destruktiv i relationer och gjorde dåliga val. Vid 22 träffade hon en kille, och blev gravid. När dottern var ett och ett halvt år fick hon reda på att dotterns pappa missbrukade cannabis och att han hade andra förhållanden samtidigt som de bodde ihop.

– Att jag hade levt i den här lögnen blev den ultimata botten för mig. Jag trodde inte att jag kunde må sämre än i tonåren, och så gjorde jag plötsligt det. Jag fick panik och jag minns att jag låg och skrek i fosterställning.

Genom en klasskompis på komvux gick hon på ett Al-Anon-möte. Där hon kunde dela erfarenheter med andra som levde med missbruk.

– Det var som att komma hem. Hade jag inte haft mötena vet jag inte hur jag skulle klarat av det.

Hon blev utbränd och sjukskriven, fick medicin och gick i terapi. Hon fortsatte gå på Al-Anon-möten och hon gick Ersta Vändpunktens vuxenprogram. Efter sjukskrivningen började hon på Kungliga Musikhögskolan. Musiken hade alltid funnits där. Farfar var spelman, spelade dragspel och lilla Lisah fick sin första synth när hon var sex och spelade på gehör med farfar. Egna låtar hade hon skrivit sen hon var tio. Musiken blev ett verktyg för henne att uttrycka sig.

– För mig var det en ventil och det vet jag att det är för många elever.

Idag använder hon sina erfarenheter i sin undervisning, hela tiden.

– Föreställningen är jag och jag tar med den in i klassrummet, även om eleverna inte sett den. Det blir naturligt att prata med någon som själv delar med sig. Den erfarenheten har jag från självhjälpsgrupper. Där lyssnar man på andra, känner igen sig och lär sig sätta ord på sig själv och därmed på sina känslor.

I en klass hade Lisah Deilert en mentorselev som var sjuk i anorexia.

– Jag har aldrig haft någon ätstörning, men hon sa till mig att det var skönt att prata med mig eftersom jag inte är rädd för att prata om någonting. Då kände jag vilken nytta jag hade av att kunna sätta ord på känslor – att prata om döden, om självmordstankar. Andra vuxna trippade på tå runt henne.

Publiken som ser föreställningen får kunskap om missbruk, men den är också ett sätt att förmedla känslomässig kunskap till eleverna.

– Jag får med skolans värdegrund i föreställningen – den handlar om livet. Skolan ska skapa trygga, respektfulla individer, som visar omsorg för varandra och det gör vi genom ökad förståelse och kunskap för varandra. De ska lära sig att förstå andras situation och utveckla en vilja att agera för varandra.

Skolan har ett stort ansvar för att hjälpa elever som lever i dysfunktionella familjer.

– Men vi lyckas inte alltid ta ansvaret på grund av tidsbrist. En gång när jag spelade i Gävle, sa en lärare till mig: ”Jag brukar fråga mina elever hur de mår, men jag lyssnar inte på svaret, jag hinner inte.” Och så är det för väldigt många, väldigt ofta. Man kanske också är rädd för vilket svar man kan få. Men det är bara att lyssna. Vi hjälper mycket mer än vi tror bara genom att ställa frågan. Vi lärare ska inte agera psykolog för eleverna, men vi kan vara länken till att de får hjälp. Ofta är det så att elever vänder sig till en lärare de gillar, den de känner sig sedda av.

Själv är hon tydlig med eleverna att hon finns där om de vill prata och hon frågar ofta hur de mår.

– Det är jätteviktigt att eleverna får höra från en vuxen, att även om livet känns jättejobbigt just nu och svart och hopplöst, så blir det bättre. Och de är inte ensamma. Jag säger ofta till mina elever att de ska prata med en vuxen och inte hålla inom sig hur de mår. Det känns alltid bättre att prata om det.

Ofta kan vuxna hjälpa barn i det lilla.

– Det kan vara att ge en lapp att här finns hjälp att få eller att ta fem minuter av din tid och bara lyssna, våga ställa den här jobbiga frågan, eller att säga till grannpojken att han är välkommen att äta middag när han vill.

Lisah Deilerts dotter är snart 15. Hon har gått Ersta Vändpunkten barnprogram. Hon träffar sin pappa ibland men har inte frågat så mycket om hans missbruk.

– Hon har inte levt i det, men blivit drabbad av det. Hon är trygg i sig själv, och rotad, men om livet kommer i fatt henne så ska jag försöka stå kvar och låta henne vara precis så arg som hon behöver vara. Jag behöver inte hålla med om allt hon säger – det är hennes känslor och hennes upplevelser som hon måste få ge uttryck för. Det var precis det jag saknade.

 

Läs mer om Lisah Deilert och ”Men barnen då?” på www.lisahdeilert.se

Ersta Vändpunkten är en stödverksamhet med program för de som på något sätt drabbats av en annan persons missbruk. www.erstadiakoni.se/sv/vandpunkten/

Al-anon är en självhjälpsrörelse för anhöriga och vänner till alkoholister.

Bookmark and Share