Pia Sjögren – fri från droger och skuld

Publicerad i Narkotikafrågan 2012

Kroppen minns. För några år sen skulle Pia Sjögren besöka Situation Stockholms lokaler på Östermalm. När hon närmade sig Döbelnsgatan började kroppen kännas tung. Och fastän livet som hemlös tog slut för snart tio år sen släpar hon fortfarande idag ogärna kring på mycket att bära. Det påminner för mycket om hur det var då.

På Karlaplan är det mesta sig likt. Samma korvkiosk, samma grönsakshandlare, utanför Fältöversten, men mannen som brukade stå och sälja böcker och skivor står där inte idag, det är för kallt. Järnia-butiken där Pia Sjögren brukade köpa ved tillsammans med några andra, när de bodde i ett rivningshus i Hagaparken, finns fortfarande kvar. Oftast bodde hon inte här i närheten. Som hemlös sökte hon sig till de delar av stan där det inte fanns så mycket hus med låsta grindar. I Vasastan kände hon sig som mest hemma.

Pia Sjögren är bara på kort visit i Stockholm. I morgon åker hon till Karlstad för att hålla föredrag inför 300 personer. I natt ska hon sova hos mamma i Sundbyberg. Det var här vid ingången till Fältöversten, ut mot torget som hon brukade stå och sälja Situation Stockholm, de hemlösas tidning. En del nickar och ler igenkännande mot henne. Hon gillade att stå här, det var ganska lugnt. Här hade hon sina stammisar. Som den gamla damen med rullatorn som bodde i närheten av Karlaplan, som alltid var så trevlig.

–          Hon talade till mig som människan bakom den hemlösa narkomanen, ibland om politik, som den tänkande människa jag ändå var. Det var de mötena som betydde någonting, de som helt naturligt behandlade mig med respekt.

Och så var det kvinnan som jobbade på Naturvårdsverket. En gång när Pia Sjögren satt häktad tog kvinnan reda på det, besökte henne i häktet och hade med sig mascara, nagellack och böcker.

2001 träffade dokumentärfilmaren Tom Alandh Pia Sjögren när hon stod och sålde Situation Stockholm på Karlaplan. Han bestämde sig för att följa henne. Hon tvekade inte med att ställa upp och bli filmad.

–          Jag hade en drivkraft som var sann, som kom från hjärtat. Jag ville vara ett språkrör för alla hemlösa, och visa att det minsann fanns en människa bakom varje hemlös missbrukare, det var mitt ”mission”. Man har sin historia och det finns en orsak till varför man står där man står, man är inte en usel människa. Sen litade jag fullt ut på Tom, jag förstod att han inte skulle göra mig illa på något sätt. Jag hade tillit till att det skulle bli bra. Jag har alltid haft en ganska stor tillit till människor, på gränsen till naivitet.

Det har blivit tre filmer om Pia Sjögrens liv, ”Det svåra livet” om när hon var hemlös, ”Det nya livet” om vägen ut ur drogberoendet och ”Leva livet” om livet efter drogerna. Kanske blir det en fjärde film, Tom Alandh filmar fortfarande.

Hon växte upp med sin mamma och mormor. Hennes pappa försvann tidigt, föräldrarna skilde sig. Han var alkoholist och hade fått sparken från jobbet eftersom han förskingrat pengar.

–          Mamma blev helt uppfylld av hur hon skulle klara försörjningen, hur jag skulle få kläder. Jag blev en tapper liten soldat helt enkelt, det var klart att jag skulle hjälpa mamma att fixa biffen. Jag bet ihop och stängde av helt enkelt, svalde, kan inte minnas att jag grät över att pappa var borta.

Hon minns att hon kände sig konstig och utanför under uppväxten. Med sin pappa hade hon en väldigt sporadisk kontakt, under många år var han helt försvunnen.

–          Det var väldigt lätt att söka sig till de äldre killarna, eftersom det inte fanns några manliga förebilder under uppväxten.

I 14-årsåldern började hon med mellanöl och hasch, den klassiska inkörsporten. Amfetamin och LSD vid 15. Skolan klarade hon ganska bra, hon hade läshuvud. Men hon skolkade mycket, och av hänsyn till hennes mamma berättade man inget. Hon gick ett år i gymnasiet, började injicera amfetamin och fick gulsot för första gången. Hon gick till skolbiblioteket och slog upp ”gulsot”, blev inlagd på sjukhus och ringde sin mamma och berättade att hon hade knarkat. Hennes mamma visste inget innan.

–          Man visste inte så mycket på den tiden, ordet narkoman var inte uppfunnet. Hippievågen drog in över landet som en flod, som en tsunami.

Tillsammans med läkaren bestämde Pias Sjögrens mamma att dottern behövde komma bort från sina dåliga kamrater, de skickade henne till London som au-pair. Där var hon ett år och där började hon med heroin.

–           Jag kommer ihåg känslan när jag kom hem. Jag var 18 ungefär, men kände det som om jag hade levt ett helt missbrukarliv. Jag var less redan där. Sen skulle det ta 20 år till innan jag blev drogfri.

Hemma i Sverige träffade hon Benny, och tillsammans fick de sonen Jonas. Han och Pia rökte ”bara” hasch, och hon hade några skapliga år. 1978 började hon med heroin igen. Benny hade stuckit, och hon träffade Gunnar, och fick tillsammans med honom dottern Jenny.

–          Sen gick det bara utför. Vi hade en önskan om att vara en familj och vi ville åka på behandling tillsammans, men då fanns bara barnbyn Skå och där var det fullt.

1981 tog socialen barnen. Hennes mamma ville att de skulle få bo hos henne, men socialen sa nej. Jenny och Jonas fick bo i fosterhem, hos en änka som socialen hittat via en annons i Dagens Nyheter. Pia Sjögren fick träffa dem ibland. Varje dag när hon vaknade var barnen hennes största ångest, att hon hade förlorat dem.

–          När de tog barnen, efter det var det precis som om livet tog slut. Inget spelade någon roll.

Pia Sjögren blev hemlös 1987. Hon hade separerat från Gunnar och de sista åren hade hon bott i Rinkeby tillsammans med en man som misshandlade henne, en gång så svårt att hennes mamma inte kände igen henne. Hon blev efter med hyrorna, vräktes.

–          Då blev mitt missbruk väldigt destruktivt, och jag gav upp på något sätt, tillät mig driva omkring.

Heroinet var hennes huvuddrog, men hon använde också amfetamin och hasch.

–          Jag har varit slasktratt, jag har använt allt. Heroinet behövde jag alltid ha för att stå på benen. Det handlade inte om rus, det handlade bara om medicinering. När man är hemlös krävs det att man kan resa sig upp och gå därifrån på morgonen.

Hon sov i portar, trappuppgångar, på vindar, på härbärgen. Då och då hade hon ett tillfälligt boende, sov hos kompisar, kompisars kompisar, olycksbröder och -systrar. Ibland hos pojkvännens mamma.

–          Men den rastlösa hemlösheten fanns kvar i mig. Det var som att stå på ett isflak, en utsatthet som är väldigt svår att beskriva.

En kille som hon kände, som också var hemlös, beskrev känslan av otrygghet som att ligga med balkongdörren och ytterdörren öppen. Ofta blev Pia Sjögren och de hon sov med utkörda från stället de sov på, mitt i natten, men ibland det fanns också människor som var snälla. När de sov på ett studenthem kom studenterna ut med lådor med blåbärssoppa, mackor och fika.

Pia Sjögren har nära till skrattet, det hade hon också även under de svåra åren.

–          En stor del i att jag lyckats bli drogfri är att jag alltid haft en sån livslust, jag har alltid varit nyfiken på vad som väntar runt hörnet, även om det med stor sannolikhet var ännu en kall port, och ännu en eländig dag. Jag tror att skratt och humor är en stark överlevnadsdrivkraft, även om den är svart ibland, humorn.

Under hemlösheten var det viktigt för henne att behålla stoltheten, för att stå ut. Hon sminkade sig, tonade håret, brydde sig om sitt utseende.

–          Det handlade om att ta lite värdighet när man kunde få den, att skapa lite värdighet mitt i skiten.

2001 fick Pia Sjögren plats på Stadsmissionens lågtröskelboende. Hon började må bättre, och hon började måla, något hon gjort även tidigare, under bra perioder, ibland tillsammans med sin mamma.

–          Att få utlopp för sin kreativa sida, och göra saker med händerna, det är fantastiskt vilsamt. Många missbrukare är väldigt kreativa på olika sätt. En behandling handlar om att förvandla den här destruktiva kraften. Jag brukar säga så här: Tänk all den energi som går åt till att fixa droger, fixa pengar. Om man tar 20 procent av all den där kraften till att bli drogfri, då är man ju hemma.

I december 2003 tog hon ett återfall och hon fick 10 månaders fängelse för narkotikabrott. Straffet avtjänade hon på Ljustadalens öppna drogfria anstalt för kvinnor utanför Sundsvall. I mars 2004 kom hon till Korpbergets behandlingshem utanför Kramfors i Ångermanland. Där genomgick hon 12-stegsbehandling och blev drogfri.

Vändningen hade kommit på Kronobergshäktet, där hon satt i väntan på domen. Där och då, just när Pia Sjögren var mottaglig för hjälp, träffade hon en kvinna som hon känt sen tonåren och som jobbade på Korpberget. Att fånga upp människor i just den stunden när de ber om hjälp är viktigt, annars kan ögonblicket går förlorat, menar Pia Sjögren.

–          När jag låg där på häktet fanns det människor som förstod att det var på riktigt den här gången, att jag ville. Jag var färdig med skiten på nåt sätt. Det enda jag visste var att jag inte ville ha det där längre. Det var jätteläskigt, jag hade absolut ingen aning om hur livet skulle bli och det tror jag de flesta inte förstår, hur totalt ”clueless” man är. Det var som att kasta sig utför ett stup. Allt det där eländiga, det skamfyllda, de kalla nätterna, det var ändå välbekant. Man vet vad man har men inte vad man får.

Idag känner hon inget sug efter drogerna. Värst var det att sluta med alkoholen.

–          Det var tuffare, man ska liksom dricka och jag hade svårt att erkänna att jag var alkoholist också. Det är ju en otrolig förlust också. Människor dricker för att förhöja stämningen. Man tar ett glas vin. Men jag kan inte det för jag dricker upp hela jävla spritförrådet om jag får chansen.

Hon tror att hon hade en benägenhet att utveckla ett beroende, att det låg i släkten. Missbruket blev också ett sätt att döva skuld och skam, och andra negativa känslor.

–          Alla missbrukare har det gemensamt, att man inte vill känna olust, obehag eller förlust. En vanlig medborgare vet att livet går upp och ner, men en missbrukare tar något så att han ska hoppa över direkt till välmående utan att fatta att ångesten sen blir ännu värre. Man vill reducera ångesten, men istället ökar man den.

Historien upprepar sig. Pia Sjögrens dotter Jenny har haft drogproblem och dragits till destruktiva män. Idag är hon på rätt spår. När Pia är ute på häkten och anstalter och möter intagna för att motivera dem till behandling är det ofta kvinnor i sin dotters ålder hon möter.

–          Det är våra barn som sitter på fängelserna, och de är tio gånger mer destruktiva än vi var, med självskadebeteenden.

Idag kan hon se att hon agerade likadant som sin mamma, köpte mat och kläder, till sin dotter och hon underhöll därmed hennes missbruk.

–          Jag upprepade. Men jag var snabbare på att sätta gränser. Jag tror att man som missbrukare behöver bli ensam för att snabbare komma in i behandling. ”Jag älskar dig och jag finns här, men du måste bli drogfri”, det är budskapet.

Att vara både missbrukare och anhörig blir en dubbel skuldbörda. Den skam som Pia känt över det liv hon levt, och att hon inte funnits där för sina barn har med tiden omvandlas till skuld.

–          Jag kan betala den på det viset att jag finns här nu, som mamma. Men det är en balans, jag måste leva mitt eget liv också. En klok kvinna sa till mig, när jag var så himla bekymrad över mina barn: ”När ska du sluta betala skulden, Pia?” Någonstans måste jag sluta betala.

Hennes mål är att försonas med sig själv, att vara en så pass bra människa hon kan.

–          Det är det jag tror den här resan går ut på. Men det är en lång resa att tycka att man själv är okej. Att man faktiskt törs säga det högt: ”Jag är rätt okej.”

Idag har hon bra kontakt med båda sina barn.

–          Trots att de var placerade i så många år så har det ändå alltid varit mina ungar. Vi är väldigt känslomässigt bundna till varandra och har alltid varit. Vi har starka, starka känslomässiga band.

Pia Sjögren satt inne 5-6 gånger för narkotikainnehav. Hon dömdes 19 gånger till skyddstillsyn. Innan hon kom till Korpberget hade hon börjat eller genomgått runt 10 behandlingar. Fem gånger hade hon tvångsvårdats enligt LVM, Lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Idag besöker hon LVM-hem, försöker att motivera tjejerna till behandling. LVM ser hon som det yttersta tecknet på solidaritet i samhället.

–          Vi låter inte våra egna gå under. LVM är ett sätt att stoppa upp. Jag kunde inte sluta själv, men när nån tog och låste in mig, då gick det. Man behöver få en chans att hinna klarna till och tänka att det är möjligt att söka behandling. Hur ska man nånsin annars kunna bli motiverad till det?

Under 1½ år gick hon i behandling med metadon. Idag är hon kritisk till substitutionsbehandling.

–          Vad är det som säger att en före detta missbrukare inte ska få ett fullgott liv, eller åtminstone erbjudas drogfri behandling? Opiatmissbrukare tror inte att det är möjligt eftersom de får budskapet från läkare och överheten att det inte går att leva utan. Men det går alldeles utmärkt. Jag säger inte att det är svart eller vitt. I vissa lägen – ”fine”. Jag vet några som har fått drägliga liv med hjälp av det, men det är alldeles för lättvindigt.

Att leva ett fullvärdigt liv när man hela tiden bedövar, med Subutex eller metadon, är svårt, menar Pia Sjögren. Den som går på substitutionsbehandling får inte chansen att ta itu med ”dysset”, som hon kallar dem, de svarta känslorna som uppstår när livet inte räcker till.

–          Alla missbrukare känner igen det. Obearbetade känslor, obearbetade saker, övergivenhet, orsakerna som gör att jag behöver använda droger, för jag står inte ut, på grund av den djävla skiten härinne.

Efter behandlingen på Korpberget fick hon jobb där. Idag bor hon i en lägenhet inte långt därifrån. Att inte bo i Stockholm är ett medvetet val. En stor del handlar om stressen.

–          Jag är inte redo att flytta ner till Stockholm. Jag tycker om det lugna tempot däruppe. Beroendesjukdomen är den mest stressframkallande sjukdomen som finns. Det är exakt samma sak som att vara riktigt utbränd, att leva på det viset.

Förutom jobbet som behandlare föreläser hon om sitt liv, för poliser, vårdpersonal, på institutioner och företag och hon försöker motivera missbrukande kvinnor hon möter på anstalter och häkten till behandling.

2007 fick Sjögren sköldkörtelscancer och fick ta bort fem tumörer. Tjernobylcancer kallade läkaren det, eftersom hon befunnit sig i Sundsvall som drabbades av nedfallet från kärnkraftverket i Ukraina. Snart blir hon friskförklarad.

–          Lite Tjernobylcancer ska inte ta död på mig när jag klarat allt det andra.

Idag har hon förmågan att uppskatta det lilla, hon har inte svårt att vara tacksam. När hon sätter sig i bilen fylls hon av stolthet. Bilen och körkortet är symbolen för det som har skett med henne.

–          Det symboliserar också frihet och att jag blivit en del av samhället.

Men hennes bakgrund gör också att hon har svårt att planera för framtiden.

–          När man haft cancer och levt det livet som jag har levt, då går det bara att ta en dag i taget, det sitter ganska hårt i mig. Jag tränar på att försöka skapa mig visioner och någon slags skiss över vad som ska ske längre fram, jag tror ju ändå på att man ska ha det.

Runt Pia Sjögrens hals dinglar ett kors. Hon är inte kristen men brukar be, det ger henne någon stillhet. Hon mediterar ibland och tycker andlighet är viktigt.

–          Jag tror på en god kraft. Jag tror att de flesta missbrukare är andliga sökare. Livet räcker inte till och man söker efter något mer. Jag har tillbett drogerna och gjort precis vad som helst för dem. Då är det inte konstigt, att när jag slipper dem, att jag försöker tro på en god kraft, nånting utanför mitt ego, men samtidigt inuti mig, en ton som liksom klingar sant.

 

 

Bookmark and Share