Karins kamp

Publicerad i Narkotikafrågan 2014

Karin Ekoff bestämde sig för att starta Anhöriga Mot Droger i Nyköping, för att kunna hjälpa andra i samma situation som hon själv. Hennes son har missbrukat i åtta år och har inte fått den hjälp han behöver.

 

Schäfern Bine ligger på sin vanliga plats i köket. Ute öser regnet ner. Karin Ekoffs äldsta son tittar på tv i vardagsrummet. Där bor han just nu, efter att ha blivit hemskickad från behandlingshemmet dit han kom för någon månad sen.  Egentligen hade Karin bestämt att han inte skulle bo hos henne den här gången. I två dagar var han på psyket, men han bedömdes inte som tillräckligt sjuk för att vara kvar där. Så nu bor han hos Karin ändå. Ingen vårdplan finns.

– Nu är det vi i familjen som motiverar honom, pratar om droger och frustration. Samhället tar för givet att vi anhöriga ska finnas där och ställa upp gratis med det som kostar miljarder varje år i missbruksvård. Det är för bedrövligt, säger Karin.  Hon är uppgiven och frustrerad.

Sonen har varit på flera behandlingshem, och han har rymt eller blivit hemskickad från de flesta. Han är dömd för flera brott, bland annat för skadegörelse (klotter) och han har suttit i fängelse eftersom han avbröt en behandling med kontraktsvård. När han var yngre blev han omhändertagen enligt Lagen om Vård av Unga, LVU, något som Karin fick kämpa länge för. Hon har också försökt få honom omhändertagen enligt LVM, Lagen om Vård av Missbrukare i vissa fall, men lyckades inte.

– Jag vet mammor vars vuxna barn legat i koma på grund av missbruket eller försökt ta livet av sig, men ingen av dem har varit tillräckligt dålig för att tas in på LVM. Det är galet.

Idag är sonen 23 år. Han var 15 år första gången Karin och hans pappa fick veta att han rökt cannabis. Idag kan hon se att det fanns tecken på att hans missbruk, men då ville hon inte se det. Han kom inte hem på nätterna, han stängde av mobilen. Det gick åt mycket småpengar hit och dit.

– Jag trodde att det skulle ordna till sig när han fick lite hjälp. Jag levde på hoppet hela tiden. Men hela tiden hände något som gjorde att jag tappade fotfästet

Karin minns inte så mycket av det som hände innan han blev 18, mer än att det var rörigt. Familjen hade kontakt med socialtjänsten och sonen fick gå ett haschprogram.

– Han fick många chanser och mycket hjälp, fast insatserna räckte inte till för just honom.

Samma dag som han fyllde 18 slutade han slutade skolan. Den dagen hade han längtat till. Då trädde också tystnadsplikten in från kommun och landsting.

– Vi föräldrar fick inte veta något. När jag var på semester ringde polisen och sa att de skulle göra en husrannsakan, de hade tagit honom. Jag undrade hur han mådde, men jag fick inte reda på det. Till slut fick jag åtminstone veta att han levde. Då mår man inte så bra som mamma.

Åren när sonen var 18-19 var de värsta i Karins liv. Hon försökte ha ett eget liv samtidigt som det hela tiden var rörigt runt honom.

– Ibland kom han hem och var påverkad. Han var arg, frustrerad och förstod oss inte.

Vid den här tiden gick Karin igenom en tuff separation med en man. Hon levde ensam och bestämde att yngsta barnet skulle flytta hem till sin pappa. Det var inte bra att se brorsans sätt att leva.

– Då tyckte jag att det var ett bra beslut; han skulle slippa se allt som hände. Men jag hade inte gjort så om jag stått inför valet idag. Då skulle jag sagt åt stora sonen att flytta ut. Men jag gjorde vad jag trodde var bäst för stunden.

Foto: Pernilla RönnlidIdag kan Karin se att hon under de åren var starkt medberoende. Hon sov dåligt på nätterna, låg och väntade på att sonen eller polisen skulle ringa. Hon snokade runt mycket för att få reda på vad han gjorde.

– Jag var verkligen ledsen jämt. Jag kan inte komma ihåg någon dag då jag var glad. Det var så rörigt hela tiden, med husrannsakan, rättegångar och polis. Jag fajtades hela tiden med mina känslor, med skulden, skammen, oron och sorgen. Det var ett enda kaos och jag fann ingen hjälp för mig själv.

Karin har känt att omgivningen inte har haft förståelse för det hon går igenom.

– Ingen kan förstå. Man vänder sig inåt sig själv, blir osocial och sitter oftast hemma och mår dåligt. Därför är det är svårt att nå anhöriga som behöver stöd.

Vissa perioder har Karin mått så dåligt att hon inte har velat leva längre.

– Jag orkade inte se mitt barn må så dåligt. Jag levde i hopp och förtvivlan hela tiden. Och jag har fortfarande en otrolig sorg som jag bär med mig hela dagarna i allt jag gör. Sorg över att jag saknar honom, sorg över att familjen splittras, över att mina andra barn mår dåligt. Jag är ständigt påverkad av det här. Det är ett helvete att leva i. Mitt bevis på liv är mitt lilla barnbarn, min dotters barn, som är tre år idag. Hade inte hon funnits hade nog inte jag funnits, så illa har det varit. Det är för hennes skull jag lever, säger Karin och gråter.

I höstas bad sonen för första gången själv om hjälp och Karin hjälpte honom att ringa socialtjänsten. Han bad om att få behandling. Han hade haft en tung sommar med missbruk och Karin tror att han fått panik eftersom han hade skulder för droger. Men sonen fick besked om att socialtjänsten behövde göra en utredning.

– Då ifrågasatte jag hur många utredningar man måste göra efter åtta års kontakt. Men så var gången, sade de. Och jag slogs som anhörig igen och körde nästan slut på mig själv. Jag ringde och ringde, men inget hände förrän efter fem veckor. Missbruksvården är ett kapitel för sig; det blir vi anhöriga som får vara avgiftning, behandlingshem, psykolog, kurator och kökspersonal. Och det är fel. Dessutom är det inte ekonomiskt hållbart att ha sina vuxna barn hemma. Som anhörig mår man dåligt och blir medberoende rätt upp över öronen. Men jag kan inte bara ställa min son på gatan när han vill ha hjälp. Jag kan inte säga att han ska vänta i fem veckor. Att vilja ha hjälp är en färskvara.

Till slut fick han komma till ett nytt behandlingshem, men snart blev han hemskickad igen och nu bor han hos Karin.

Karin var medberoende ända till det första mötet med AMD, för två år sen. Först då kom hon till insikt och hon förstod att det hon kände och tyckte inte var konstigt.

– När vi pratade om olika beteenden, om hur andra reagerat, sagt och gjort, då tänkte jag att ”så är ju jag, så har jag tänkt”. Då insåg jag att jag var medberoende.

Genom möten med andra anhöriga har Karin förstått att det går att leva ett bra liv trots missbrukaren.

– Jag började fundera på vem jag är och vem jag var innan allt det här hände. Det har krävts mycket insikt, kunskap och jäkla mycket jobb av mig själv. Och lite jävla anamma; Jag ska faktiskt må bra.

Idag har hon börjat göra saker som hon gillade att göra innan allt började kring sonen. Hon målar tavlor, är ute mycket i naturen och jobbar mer.

– Jag hade tappat hela mig själv. Jag var bara en medberoendemänniska som spanade och snokade och levde i misär och förtvivlan. Det har inte varit enkelt att hitta tillbaka, det har tagit tid och energi. Man går på sina nitar och faller tillbaka. Men jag är glad idag att jag hittat tillbaka till mig själv.

Hon är noga med att påpeka att anhöriga till missbrukare kan behöva olika hjälp.

– Det kanske är att gå i KBT för någon eller sitta i ljusterapi för en annan. Men jag tror att alla behöver träffa likasinnade och AMD kan vara ett komplement till det andra. Om man aldrig får höra andra anhöriga säga de här knasiga sakerna som man själv tänker och känner, då får man aldrig svar på att man inte är knäpp. Vi är ju normala. Det är bara saker omkring oss som gör att vi tänker annorlunda ibland.

Karins AMD-telefon ringer. Det är en anhörig som vill ha stöd. Karin lovar att ringa upp om en stund.

Karin var med och startade upp AMDs lokalförening i Nyköping hösten 2012. Hon behövde fortfarande stöd själv, men hon kände också att hon ville göra något med sin egen erfarenhet. Hon hittade föreningen på nätet och med hjälp av AMD Järfälla startade hon upp. Idag har föreningen 20 medlemmar. Karin har valt att vara öppen om sin situation.

– Det här ämnet måste upp synas för det är så stort. Det är inte bara missbrukaren som mår dåligt, det är många andra runt omkring som drabbas. Därför vill jag att samhället ser mer. Men det är också bra för mig att jag får prata om det. Jag fick den här erfarenheten fast jag helst hade velat vara utan den och den får inte bara ligga där, den måste göras något med. Idag kan jag vara en stolt anhörig till en missbrukare. Förut gick jag bara och skämdes.

Karin har medverkat i tv och tidningar, i höst ska hon leda en studiecirkel om anhörigstöd och hon har börjat föreläsa om anhörigperspektivet, både för elever och för vuxna.

– Jag skulle framför allt vilja nå personer som jobbar med missbruksfrågor på socialtjänst, polis och behandlingshem för att ge dem helheten, och för att de ska inse att det finns anhöriga. Vi är en bortglömd skara.

www.anhorigamotdroger.se

Bookmark and Share