Marcus Sandborg – om schizofreni och missbruk

Publicerad i Narkotikafrågan 2011

Narkotikafrågan #3/2011

Mardrömmarna lever Marcus Sandborg med fortfarande. De påminner om paranoian till sin natur, hotfulla och galna. Schizofrenin förändrade hans verklighetsuppfattning. Tavlorna talade till honom och demoner jagade honom. Han var förföljd av motorcykelgäng och al-Qaida och var tvungen att avvärja katastrofer för att rädda mänskligheten. Varje val han gjorde kunde vara avgörande. Alkohol och hasch blev hans självmedicinering.

–  Skräck. Ett totalt mörker, inte en tillstymmelse till ljus. Det är som att ha den värsta mardrömmen du nånsin haft, och så vaknar du och går omkring i den, berättar Marcus Sandborg om den psykos han hade för tio år sedan.

Han sitter i köket i lägenheten i Falköping. Det är här i Falköping han hör hemma. Här bor hans föräldrar och bröder med familjer. Här bodde han sina första år och hit har han återvänt gång på gång.

Marcus Sandborg

–          När jag ser tillbaka och går igenom min livsresa tänker jag ibland att min barndom var för bra för att vara sann. Den var trygg med mycket lek och mycket barn i min egen ålder i området där jag växte upp. Det var lätt att vara tillfredsställd när dagen var över.

Första gången han flyttade från stan var i trettonårsåldern. Det blev ett uppbrott som kom att påverka honom mycket. Kanske hade han tidigare haft en ”bomullstillvaro”, som han uttrycker det, och kanske blev han inte rustad för att ta hand om motgångar. Innan flytten hade livet varit friktionsfritt och han hade inte ställts inför så många svårigheter.

–          Men jag blev inte daltad med. Hemma hade vi tydliga gränser och rutiner.

Flytten gick till Skövde, tre mil från Falköping, där hans pappa fått jobb.

–          Det var mycket som brast i mig då. Jag ville inte rivas upp från mina vänner och jag kände mig sviken. Men ingen lyssnade på mig, eller förstod att de relationer som jag byggt upp var viktiga.

Fram till flytten hade Marcus haft ett bra förhållande till föräldrarna, men pappan var mycket borta. Han turnerade som musiker tills Marcus var 11 år. Mamman skötte familjen. Marcus bror John var drygt ett år äldre och George var tio år yngre.

De två åren i Skövde var förknippade med ångest. Marcus mådde dåligt och hittade inga riktiga vänner.

Han kände att han inte passade in, kunde inte anpassa sig och började gömma sitt riktiga jag bakom en mask. Tuff på ytan och rädd inuti. Masken blev en flykt från en känsla att inte vara älskad och inte duga, vare sig inför sig själv eller inför andra.

–          Jag hade en självbild som var väldigt destruktiv. Det är ofta så för oss som blir beroende, vi har en känsla av att inte duga.

Marcus förändrades. Hade vuxenvärlden vänt honom ryggen kunde han göra samma mot dem.

–          Om inte de lyssnar på mig så skiter jag i vad de har att säga. Jag blev en som flyttade gränserna för vad som var okej. Jag tappade mycket av min egen känsla och uppfattning om moral och jag blev lätt övertalad att göra saker jag inte skulle gjort tidigare.

Det blev skolk, snatterier, bilinbrott och annan ungdomskriminalitet. I detta hittade han alkoholen.

–          Jag kände en lättnad när jag blev full första gången. Jag kände mig fri och ohämmad, för hämmad var jag ju efter att maskerna kom på. Och jag kunde strunta i masken ett tag, jag kunde slappna av. Jag behövde inte vara rädd för att folk inte skulle tycka om mig.

Idag tror han att det lika gärna kunde varit nåt annat än flytten som kunde bli utlösande för hans kris. Som föräldrarnas skilsmässa några år senare, när familjen flyttat tillbaka till Falköping.

–          Nu blev jag inte så berörd av den, eftersom jag redan hade distanserat mig känslomässigt från familjen då.

Tillbaka i Falköping fortsatte ungdomskriminaliteten, men också drickandet. Vid den här tiden blev musiken allt viktigare i hans liv. Han spelade trummor och jobbade på ett musikhus. När han var i sextonårsåldern och precis hade flyttat hemifrån testade han hasch första gången.

–          Det var ett medvetet val, inget jag bara ramlade över. Jag hade planerat att röka hasch. Vi rökte pipan och jag blev jätterolig och låg och skrattade hela kvällen. Det öppnade dörrarna till mycket känslor som jag inte tillåtit mig att ha på jättelänge.

Marcus hade hittat hem. Haschet lugnade honom.

–          Inte för att jag var en super-energisk människa innan, men inuti gick jag med ständig stress som ingen annan såg. Jag behövde något som plockade ner mig så jag kunde slutas in i mig själv. Haschet samlade ihop mig.

Men efter något år gjorde han ett uppehåll med haschet. Han var orolig för de humörsvängningar som haschet gav och för att haschet hängde kvar.

I 20-årsåldern flyttade han till Stockholm. Där hängde han med kompisar, spelade musik, startade ett band med sin kusin, jobbade som diskare, och på en budfirma. Det blev mycket alkohol och festande och när ett förhållande tog slut började han röka hasch igen. I boken beskriver han första cannabisruset efter uppehållet:

Snacka om att kontrollera sina känslor med hjälp av denna medicin. Jag hade hittat hem igen, det var det jag kände när röken gled ner i mina lungor för att stanna en stund och sedan blåsas ut. Vänta på nästa bloss och nästa och nästa. Nu var jag fast igen. Det var som om allt det jag inte velat känna inte fanns längre.

–          Hasch funkade verkligen för mig, men det funkade bara när jag var tonåring och sen funkade det inte speciellt bra längre. Så var det med alkoholen också, det var roligast när jag var i tonåren. Men jag hade en minnesbild av hur kul det var i början.

Han har provat andra droger än hasch; amfetamin, exctasy, och piller, men inget som har fastnat som hasch. Alkoholen har funnits där som en grund sedan han provade den första gången, men haschet blev hans huvuddrog.

–          Jag var förälskad i det.

Nu var allt hans fokus på att röka hasch. Han hade inga rutiner, åt inte på regelbundna tider och var vaken på nätterna. Allt var upp och ner och han fick allt svårare med sociala kontakter. Under sommaren 2000 började sjukdomen komma smygande och han blev mer och mer paranoid.

Jag sov allt mindre, rösterna viskade i mitt öra när jag försökte sova om natten, jag hade nog inte sovit en hel natt på flera månader. Eftersom drogerna inte längre bet på mig hade jag inte kunnat komma ner eller upp eller vad fan det nu var jag var tvungen att göra för att komma ur denna labyrint som verkade vara belägen i helvetets avgrund. Förut hade drogerna tagit mig till ett helt annat ställe.

Marcus gick nu in i en psykos som skulle vara 7-8 månader. Till en början kunde haschet dämpa ångesten, men prestationsångesten kunde det inte rå på. En tidig händelse under sjukdomsförloppet var när hans band skulle ha en spelning på hippa Hotell Lydmar i Stockholm. Marcus kunde inte komma undan prestationsångesten ens med haschet. Han ljög och sa till sina kompisar att han hade råkat ut för en cykelolycka och inte kunde vara med på spelningen. I själva verket hade han slagit sig själv blodig med en sten i ansiktet. Känslan att han skulle tappa bort sig och publiken skulle skratta åt honom och rädslan att inte duga hade blivit outhärdlig.

–          I den stunden blev mitt självförakt väldigt tydligt. Någonting hade blivit skevt i hur jag kunde behandla mig själv, inte bara genom att knarka. Där flyttade jag gränserna. Jag gick ännu djupare in i mörkret och jag tror att jag sprängde vissa gränser mot mitt undermedvetna då, och det började härja fritt. Jag öppnade en dörr som jag inte borde ha öppnat.

Han beskriver schizofrenin som en gränslöshet i sig själv, där gränserna mellan det medvetna och det undermedvetna suddas ut.

När Marcus väl blivit psykotisk hjälpte inte drogerna längre.

–          Jag kunde röka hasch, dricka sprit, ta benzo, stoppa i mig amfetamin och exctasy, det var ingen förändring. Jag var fortfarande tvärpsykotisk hela tiden.

Han blev osams med sina arbetsgivare och slutade de jobb han hade och han gick allt djupare in i psykosen. Han sov allt mindre och hans inre var panikartat. Tankarna rusade och hjärnan gick på högvarv, kroppen likaså. Han kände sig förföljd av motorcykelgäng, knarklangare, utomjordningar och al-Qaida. Det var hans uppgift att avvärja katastrofer och varje val han gjorde kunde bli avgörande för mänsklighetens framtid. Elfte-septemberattacken mot World Trade Center i New York lyckades han inte förhindra. Han kunde hitta svar och ledtrådar på registreringsplåtar och han kunde ändra världsordningen genom att knyta skorna tvärtom mot gårdagen. Snabbt kopplade hjärnan händelsekedjor, men han kunde inte berätta om det som hände för andra, då skulle deras liv vara i fara.

För något år sen träffade han en kompis från uppväxten, som berättade att Marcus hade börjat förändras redan tidigt, redan första gången han började med cannabis. Redan då hade han haft nojor.

–          Men det kommer jag inte ihåg själv. Det visar ju på en känslighet för hasch. Den där känsligheten hade jag glömt bort.

Våren 2001 var Marcus 25 år och mitt inne i psykosen. Desperat ringde han sin pappa i Falköping för att få hjälp. I hans inre jagade och slet demoner i honom och i hans värld hade ett motorcykelgäng satt ett pris på hans huvud för en knarkskuld. Pappan hämtade hem honom till Falköping och efter några veckor blev han omhändertagen enligt LPT – Lagen om psykiatrisk tvångsvård – eftersom läkaren ansåg att han var en fara för sitt eget liv.

Läkarna bedömde psykosen som en reaktiv, paranoid psykos, en reaktion på drogerna. Men efter en vecka blev han utskriven. Han fick ingen medicin, ingen vidare behandling. Idag kan han inte förstå varför han inte medicinerades.

–          Det var en miss av vården. Kanske var de rädda för att göra det ingreppet, men resan blev ju ett varv värre.

Marcus åkte tillbaka till Stockholm. Han ville söka jobb igen. Men han kände sig fortfarande förföljd och efter bara någon dag bestämde han sig för att ta sitt liv. Men då, vid Skanstullsbron, när han var på väg att hoppa framför ett tåg, mötte han av en slump en vän som räddade honom. Efter några dagar fick hans vänner honom inlagd på Maria akutpsykiatriska avdelning och några veckor senare flyttades han till Falköping, till öppenvården på ett psykiatriskt sjukhus. Här fick han diagnosen schizofreni, men när han förstod att han inte var tvångsinlagd och kunde gå ut när han ville, lämnade han sjukhuset. Han gick hem till sin pappa, där hela familjen hade samlats. Där ställde hans mamma krav på att han skulle börja medicinera, annars skulle han inte få bo hos henne. Men Marcus tvekade, han var rädd för medicinen som han trodde ingick i någon av konspirationerna mot honom. Till slut röt hans bror till, talade till Marcus hjärta. ”Du kommer ju för fan att dö!”

–          Där vaknade jag till och då vågade jag ta medicin. Han pratade inte intellektuellt utan känslomässigt med mig och jag förstod tillräckligt för att våga.

Någonstans, mitt i all kaos, vågade Marcus lita på sin bror. Mammans ultimatum var nödvändigt.

–          Det är väldigt viktigt att kunna ha både silkesvantar och tydlig gränssättning. Det var inte en gränssättning mot mig hon gjorde. Det var för henne och för resten av familjen, de höll på att gå under av att vara nära mig och se mig lida och de var tvungna att skydda sig själva. Där måste det börja hos oss alla. Vad är ok för mig? Kan jag hjälpa den här personen genom att dalta? I det läget måste man kunna bryta och sätta en gräns och fokusera på sig själv så att man själv kan få sova några timmar. Man kan lätt hamna i att möjliggöra ett beroende eller psykisk sjukdoms negativa utveckling genom att gå in och ta över för mycket ansvar själv. Men jag tror att det är viktigt att lägga över ansvaret på personen så mycket som möjligt.

Han började medicinera och nu började en ny fas i hans liv. Efter något dygn med stark antipsykotisk medicin började han kunna sova.

–          Det hade jag ju inte upplevt på evigheter, att jag kunde slappna av.

Han fick också B12 vitaminer för att gå upp i vikt och på 4 veckor gick han upp 40 kg. Nu började han också i psykodynamisk terapi. Här kunde han reflektera och diskutera, och han började förstå att han kunde förändra sitt liv.

–          Ingen annan kan förändra det utom jag, ingen annan mänsklig kraft. Sen kan jag ta hjälp av psykologer och 12-stegsprogram. Men det är ändå upp till mig hur mitt liv ska se ut, från det att jag får informationen om att jag kan påverka mitt liv. Har jag fått den informationen är det rätt kört att säga att jag inget visste. Från den stunden är det mitt ansvar.

Under tiden i terapin fick han förklarat hur hans sjukdom fungerade. Genom att använda droger och leva utan rutiner med lite sömn hade han rubbat den kemiska balansen i hjärnan, vilket ledde till paranoida tankebanor. Detta, och ett anlag för att utveckla en paranoid psykos, ledde till psykosen. Själv har han funderat på vad som ledde till vad.

–          Det kan också varit så att jag börjat utveckla schizofreni och därför började medicinera genom att röka hasch. Att jag redan utvecklat en känslighet för att döva något. Jag blev ju väldigt känslig där innan, när det tog slut i ett förhållande och jag började använda mer droger. Jag landar i att både beroende och schizofreni är sjukdomar och jag behöver behandla båda sjukdomarna på bästa möjliga sätt.

De paranoida tankarna fanns fortfarande kvar, men han insåg att han kunde träna bort dem mentalt. I kognitiv terapi jobbade han med konkreta mål och planer. Han fick uppgifter för att gå emot sina rädslor, var han rädd för att gå förbi fiket på stan för att folk skulle titta på honom, så var det just det han skulle göra.

Fortfarande hade han inte förstått att alkoholen var ett problem. Han fortsatte att dricka mycket alkohol och han blev alltid för full när han drack och gjorde saker på fyllan som han ångrade efteråt. Ingen hade informerat honom om att han inte borde dricka alkohol tillsammans med medicinen och själv förstod han inte kopplingen, att medicinen inte fungerade som den skulle om han drack.

–          Det är en stor besvikelse, att det inte kom fram tidigare. Och att det inte trycks hårdare på att det är total avhållsamhet som gäller om medicinen ska funka.

Sommaren 2003 slutade han med medicinen och gick in i en ny psykos. Alkoholen var en utlösande faktor. Det var först när han träffade en vän som också var beroende som han insåg att han behövde behandling också för sitt missbruk. Marcus gick en tolvstegsbehandling, fyra timmar per dag i två tre månader. Här mötte han personer som varit drogfria länge och han kunde dela erfarenheter med andra, med dem som visste hur det var att knarka, hur ångesten kändes.

–          Just att folk vet vad de pratar om har varit viktigt för mig. Om man vill hjälpa någon så vinner man mycket på att berätta hur man själv upplevt saker.

Behandlingen gav honom nya redskap. Förut hade han flytt undan med hjälp av droger och alkohol.

–          Men i 12-stegsbehandlingen, märkte jag att jag behövde jobba med mitt känsloliv. Det fanns anledningar till att jag drack, jag hade en känslomässig sjukdom, eller andlig.

Två gånger genomgick han behandlingen innan den sjönk in ordentligt. Efter första behandlingen kunde han fortfarande inte släppa alkoholen, och fick därför ingen ordning på medicineringen.

–          Det är vanligt – att man kan tänka sig sluta med hasch, men alkoholen vill man ha kvar.

I programmet hittade han tillbaka till sin barnatro. Som liten bad han aftonbön med sin mamma, men under många år släppte han tron.

–          Den var viktig att hitta tillbaka till, att jag insåg att det fanns en kraft som var starkare än mig. Men jag har svårt att hitta en religion som passar mig och jag har mer ett andligt perspektiv. Det räcker att det finns någon som är kärleksfull och vill mig väl.

Idag har Marcus Sandborg varit nykter och drogfri i 7 år. På 12-stegmöten går han så ofta han kan, ibland tre gånger i veckan, ibland en gång i månaden.

– Jag behöver gå resten av livet för att påminna mig om vad som är viktigast för mig, att jag är beroende och jag måste se till att varje dag blir en drogfri dag.

Ända fram till förra året har han vid olika tillfällen prövat att sluta med medicinen.

–          Det är jättevanligt hos oss med psykisk ohälsa att prova att sluta på egen hand, och det är en anledning till att många inte blir bättre. Även om medicin fungerar väldigt bra, så finns den här önskan om att bli av med den. Man vill känna att man fungerar som alla andra. Det känns nästan frihetsberövande att vara tvungen att äta medicin för att fungera överhuvudtaget.

Sjukdomen gör honom känslig för stress och han orkar inte lika mycket som andra. Han blir trött och yr och kan ha svårt att ta till sig information. Mardrömmar har han fortfarande, dem har han haft sen han blev sjuk.

I dag föreläser han om beroendefrågor och schizofreni och med sin bok ”En lång väg hem” vill han slå hål på de myter som finns om psykisk sjukdom och visa på att det kan hända vem som helst. Han började skriva för att få minnena av psykosen att bli mindre dramatiska.

–          Jag skrev för att rensa, en egenterapi. Att det skulle bli en bok visste jag inte i början.

Han har valt att vara öppen om sin sjukdom.

–          Min familj har hjälpt mig att slippa känna skuld och skam. De har inte skämts för mig, och då har inte jag heller behövt göra det.  Det har inte behövt vara nåt som vi ska hålla hemligt. Jag känner ingen skuld och skam för det som hände – det här är mitt liv och så här blev det.

Trots att åren med och efter psykosen varit tunga skulle han inte vilja ha livet ogjort.

–          Men jag skulle aldrig vilja göra om resan igen. Idag har jag ett så pass bra liv att det lätt var värt det. Jag var tvungen att gå den vägen för att komma rätt, hitta in på vägen igen.

Bookmark and Share