Jenni hjälper föräldralösa barn i Ghana

Publicerad i Hemmets Veckotidning 2014

Hon skulle bara åka på en kort volontärresa till barnhemmet Mums Care i Ghana. Men behoven där var större än Jenni Lindberg någonsin anat, så hon startade den ideella organisationen Love Life för att kunna stötta deras arbete.

– Alla insatser gör skillnader för barnen.

Jenni med några av barnen på Mums Care

Jenni Lindberg, 32, hade länge velat åka som volontär, men jobb och barn kom emellan. Sommaren 2012 var det äntligen dags. Hennes dotter hade fyllt tre och till hösten skulle Jenni börja plugga. Jobbet som restaurangchef var stressigt, hon ville göra annat. På våren, bara några månader innan hon skulle åka till i Ghana, gick Jenni in i väggen och blev sjukskriven. För henne själv var det aldrig aktuellt att ställa in resan, men hennes nära var tveksamma. De tyckte att hon mådde för dåligt.

– Men jag behövde nya perspektiv och resan blev en vändpunkt. Idag är jag glad över att jag reste, mitt liv och min tillvaro har känts mer meningsfull efteråt. Jag känner att jag är till nytta.

För Jenni var det viktigt att komma till ett mindre ställe där hon kunde lära känna alla barn och där det inte redan fanns en engagerad eldsjäl. Genom en volontärorganisation kom hon i kontakt med Mums Care Childrens Home i Senya Beraku i Ghana, med 26 barn.

Första gången Jenni träffade barnen kändes det overkligt.

– Små händer greppade mina kläder, alla ville kramas och de frågade efter mitt namn. Barnen var smutsiga, undernärda och sjuka. En liten pojke på knappt ett år placerades i min famn, och inom loppet av några minuter sov han mot min axel. Det skulle ett barn i Sverige aldrig göra, i en främmande människas famn. Det kändes som att stå mitt i en annonskampanj för Rädda barnen, utan att kunna vända blad eller byta kanal. Jag kände mig naiv och maktlös, det fanns alldeles för mycket som behövde göras och jag visste inte var jag skulle börja. Det var så många barn, med så många behov.

Jenni minns när hon var där första gången och minstingen Kelvin tultade runt på majsfältet och föll, och fick hjälp upp av ett av de äldre barnen.

– Det var skönt att se att de hjälpte varandra, men samtidigt fruktansvärt att inse att dessa barn inte är viktigast av allt för någon annan människa, så som min dotter är det viktigaste för mig, och jag det viktigaste för min mamma.

Trots allt, så märker Jenni att barnen på Mum´s Care är väldigt glada.

– De sjunger, dansar och leker med det som finns till hands; bildäck, pinnar och annan bråte. De lever som en enda stor familj och det är fantastiskt att få känna den gemenskap som finns på barnhemmet. Och det värmer mitt hjärta att se att barnen är starkare, friskare och tryggare, än den första gången vi möttes.

Jenni och Eva som bor på barnhemmet

Jenni insåg att en enda insats inte var nog, men bestämde sig för att göra vad hon kunde. Genom en facebookkampanj samlade hon in pengar för att kunna laga taket på det som skulle bli barnhemmets skola. Hon fick stor respons. Inom en vecka hade hon samlat in tillräckligt med pengar för att laga taket, och innan hon lämnade barnhemmet stod klassrummen klara och bygget av en hönsgård hade påbörjats.

Hemma i Sverige fortsatte hon att samla in pengar men eftersom hon tyckte att det kändes olustigt att be folk sätta in pengar på hennes privata konto, letade hon efter en organisation att samarbeta med. Men hon fick nobben på flera ställen. Bland annat anklagades hon för att vilja tvätta pengar. Och Jenni, som egentligen hade bestämt sig för att inte starta förening, startade Love Life.

Föreningen har inga medlemmar, bara månadsgivare, för att undvika för mycket administration. Alla pengar ska gå direkt in i verksamheten. Föreningen har inte heller något 90-konto, eftersom det kräver en större styrelse och en revisor, som kostar pengar.  – Det skulle bara innebära mer jobb för oss och vi lägger hellre den tiden och de pengarna på barnhemmet. Vi får arbeta med vår trovärdighet på annat sätt.

På drygt två år har föreningen samlat in runt 350 000 kronor, genom olika kampanjer. De flesta som ger är enskilda personer; få större företag skänker pengar till en förening som inte har ett 90-konto.

Jenni står på mässor och ordnar evenemang där hon säljer saker för att samla in pengar. En del saker gör hon själv, som väskor av tyg hon köpt i Ghana, och armband av skänkta pärlor. En kvinna syr barnmössor åt föreningen, en annan tovar ullhundar och en glaskonstnär gör små skulpturer. En reklambyrå har bidragit med reklammaterial och utvecklat föreningens logotyp. Jenni samarbetar med sin gamla högstadieskola, som skänkt datorer till barnhemmet. En klass på skolan har kontakt med barnhemmet via mejl.

– Det är kul att engagera barn och unga. De förstår och tar till sig på ett annat sätt än vuxna. Och det är otroligt givande att få visa dem en del av världen som jag upptäckte först när jag fyllt 30, säger Jenni som också föreläser också om sitt engagemang.

– Alla som får höra om barnhemmet uppskattar vårt sätt att arbeta. De inser de kan göra skillnad på sitt eget sätt. Istället för att bidra med pengar kan man bidra med tid, kunskap och kontakter.

Målet är att barnhemmet ska bli självförsörjande och hittills har pengarna gått till att bygga ut skolan, bygga hönshus och getfarm och att producera rent vatten. Skolan är nu så stor att även barn som inte bor på barnhemmet får plats. Två lärare och en rektor har anställts. Elever som inte bor där får betala en mindre summa för mat, undervisning och skjuts med skolbussen. För att kunna köpa in bussen tog Jenni ett privat lån och amorterade med hjälp av pengar från månadsgivare. Nästa inköp är en lastbil för att kunna köra ut det vatten som renas och packas på barnhemmet och som säljs i byn och i butiker. Två nya projekt är på gång; ett bageri och en byggnad för en yrkesförberedande skola.

– Det har gått fortare än vad jag trodde. För två år sen stod jag på en grusplätt med en liten ofärdig byggnad utan vatten och el, och idag är det en levande plats med skola, fotbollsplan, lekpark och djurproduktion, säger Jenni.

En del av pengarna skickas till barnhemmet till lärarlöner, mat, mediciner och vitaminer. Jenni åker till Ghana två gånger om året och mellan resorna samarbetar hon med barnhemsägaren och rektorn. Projekten på Mums Care planeras på telefon, personalen på plats i Ghana kollar alternativ och Jenni samlar in pengar.

– Vi har inga långdragna projektplaner, och begär i princip inte in några offerter. Alla arbeten utförs av lokala aktörer och det barnen behöver köps in på plats för att stötta den lokala marknaden. All tid som andra organisationer lägger ner på administration använder vi praktiskt. Därför går det så fort. Vi har bara ett ändamål och det är att hjälpa barnen. Har de ett behov så jobbar vi för att lösa det och vi kan göra det väldigt fort. Grejen med Love Life är att vi inte gör det svårare än vad det är.

Att anpassa sig efter landets korrupta klimat är nödvändigt för att kunna hjälpa, menar Jenni, som ofta får frågan hur hon kan veta att hon inte blir lurad på pengar.

– Det finns kanske en risk att några kronor hamnar i någon annans ficka, men det här är det enda sättet jag kan göra detta på. Med tanke på vilken livskvalitet barnen fått, så är det värt risken. Jag kan inte förändra landets kultur. Mitt intresse ligger i barnen, och då måste jag bedriva arbetet på ett osvenskt sätt.

Jenni och Ama som bor på barnhemmet.

Jenni känner att hennes insatser gör skillnad. Hon får också utlopp för sin kreativitet och impulsivitet.

– Det är en jättehäftig känsla. Eftersom jag driver detta i stort sett själv är det möjligt att ta impulsiva beslut och det stärker mig att se att impulsivitet inte bara är dåligt. Ibland kan det vara en styrka att saker händer fort. Jag får en möjlighet att förverkliga mina idéer; det är ingen som säger till mig att jag inte kan eller får. Jag behöver inte alltid tänka efter före.

Men engagemanget i Love Life har också inneburit att annat får stå åt sidan. Jenni pluggar heltid och är ensamstående med en liten dotter.

-. Det är klart att det tär på mig, det blir sena nätter och jag lägger ner hela min själ i det här. Men jag har inte offrat något stort och det som jag offrat är värt det, alla gånger. Och jag behöver få engagera mig så här mycket för att må bra.

Bookmark and Share