Jag kunde inte längre leva mitt liv på halvfart

Publicerad i Hemmets Veckotidning 2013

Hemmets Veckotidning nr 19Prästen Ann-Christine Roxberg föddes som man. För tre år sen tog hon beslutet att leva sitt liv fullt ut, som kvinna.

 

 

Foto: Pernilla Rönnlid

Ann-Christine Roxberg är klädd i en enkel klänning och tights. En diskret makeup till det. Det är nu tre år sedan hon, som förut hette Åke, kom ut som transperson och sedan förra sommaren lever hon fullt ut som Ann-Christin. Trots att hon förändrats till det yttre, tror hon inte att Ann-Christines insida skiljer sig speciellt från Åkes.

– Men mina medarbetare har sagt att det är lättare att prata med mig nu. Jag tror det är för att jag visar mig i all min sårbarhet.

Ann-Christine prästvigdes 1978 och i år firar hon 35-årsjubileum som präst. Idag är hon kommunikationschef för svenska kyrkan i Växjö. Hon växte upp i en kristen familj, som nummer två i en syskonskara på fyra. Uppväxten var kärleksfull. Föräldrarna var fromma och gick i kyrkan varenda söndag. Hon har inga negativa minnen från föräldrahemmet, men hon var mobbad i skolan, valdes sist på idrotten och hade öknamn. Hon var med i scouterna men hade inte så mycket kompisar.

– Men jag är inget offer, den bilden känner jag inte alls igen. Det är inte ett dugg synd om mig, säger Ann-Christine.

På gymnasiet blev det annorlunda.

– Då var jag plötsligt okänd och kunde börja på ny kula. Jag gick med i en gymnasistförening och upptäckte att jag var uppskattad för den jag var. Jag räknades med. Luften blev lättare att andas.

Ann-Christine minns att hon tidigt ville se ut som tjejerna och hon provade i hemlighet sin mammas kläder. Men hon kunde inte förstå sina känslor. Ju närmare hon kom puberteten, ju mer påträngande blev hennes längtan och när Ann-Christine var 12-13 år kände att hon måste prata med någon om det. Hon berättade för sin mamma.

– Det blev ett enda kort samtal, som inte var något samtal egentligen. Jag fick väldigt klart för mig att det inte gick att prata om det. Jag tror att min mamma inte ville förstora upp det, hon tänkte nog att det här var en fas, att det hörde till puberteten.

Ann-Christine fick bekräftat att det hon kände var fel och skamligt. Hon hanterade det genom att förtränga det så gott det gick.

När hon var 20 träffade hon sin blivande fru och de gifte sig efter drygt ett år.

– Jag berättade för henne innan vi gifte oss om min märkliga längtan. Men hon tyckte nog inte att det var så märkvärdigt, hon gifte sig ju med mig.

Åren gick och de fick tre barn.

– Men det har inte gått en dag under hela mitt liv utan att jag funderat över min längtan. Det har varit perioder när det varit jättejobbigt och andra perioder när det inte varit så påträngande. Men det har alltid funnits där.

För fyra år sedan hade Ann-Christine ännu en period när hon mådde dåligt.

– Då tänkte jag: Nu måste jag ändå möta mig själv. Eller skulle jag leva hela mitt liv på halvfart? Detta är mitt liv och jag har ett ansvar för att ta hand om det och leva det så fullt ut som jag kan och sluta vara rädd.

Foto: Pernilla RönnlidHon bestämde sig för att ta steget och klä sig som kvinna, och terapin hos en kurator på Centrum för sexuell hälsa i Malmö fick henne att äntligen våga.

Men hur gör man om man inte har ett enda plagg? Ann-Christine ringde upp en personal shopper på Åhléns i Stockholm och sa som det var, att hon behövde hjälp att skaffa sig en garderob eftersom hon var transperson. Snart åkte Ann-Christine till Stockholm för att prova kläder.

– Det var en märklig situation, jag hade ju ingen peruk och inget smink, jag kom ju dit som Åke. Jag fick på mig en klänning, och jag kände inte bara att den passade, jag kände mig som mig själv i den.

Ann-Christine visar klänningen; grönturkos i enkelt snitt, lite som klänningarna i tv-serien Mad Men.

Så den 2 augusti 2010 kom hon till kuratorn som Ann-Christine. Andra gången hon klädde sig som Ann-Christine var senare på hösten. Vid den här tiden berättade hon också för sina barn och för sin fru, som hon idag är skild från, om sitt beslut – hon ville bejaka sig själv, som den hon är, och leva som Ann-Christine. Barnen hade inte haft en aning innan.

– Det var inte enkelt för dem att ta in och självklart tog det ett tag att finna sig tillrätta i det. Men idag accepterar de mig för den jag är och vi träffas regelbundet som vi alltid har gjort.

Våren därpå berättade hon för sina arbetskamrater, men det tog till november samma år innan de såg henne som Ann-Christine första gången. Församlingen berättade hon för våren 2012. I höstas gav kyrkorådet henne sitt stöd, det var självklart att hon skulle fortsätta tjänstgöra i gudstjänsten. Stödet från syskon, vänner, medlemmarna i rotaryklubben, medarbetare och många i församlingen har varit stort.

– Alla har accepterat mig för den som jag är, utan att det varit lätt. Många tror att när en person kommer ut så har man sitt svåra bakom sig. Men man har det framför sig, och man är väldigt sårbar. Man behöver verkligen människor omkring sig som ger stöd.

Foto: Pernilla RönnlidFörändringen mot att bli Ann-Christine fullt ut har skett gradvis och har bitvis varit jobbig. Förutom sina egna rädslor var hon även tvungen att ta itu med omvärldens.

– Man kommer ut och bara vet att detta är jag, men omvärlden vill inte veta av det. Den är inte beredd och vill ha dig som du alltid har varit.

Hon har mött mycket lite av öppet motstånd. En handfull negativa mejl har hon fått.

– De har kommit från människor som varit övertygade kristna. En del slutade att gå i kyrkan i Teleborg. Det finns kristna grupperingar som tycker att det som har med hbt att göra är onda böjelser som ska förträngas med Guds hjälp.

När hon först kom ut kallade sig Ann-Christine för transvestit. Men hon kände sig aldrig hemma med det och idag, om någon frågar, kallar hon sig transperson. Tankarna finns på att genomgå en könskorrigering. De har sakta vuxit fram. Först vågade hon inte tänka fullt ut vad hon egentligen ville och att det kanske inte bara handlade om en längtan att klä sig i kvinnokläder. Idag lever hon som Ann-Christine och känner sig tillfreds med det.

– För varje steg jag har tagit i riktning mot Ann-Christine har jag mått bättre, men samtidigt upplever jag en konflikt eftersom min kropp ser ut som den gör.

Många transpersoner väljer att komma ut i sin nya identitet på en ny ort, men Ann-Christine har valt att leva sitt liv öppet.

– Varför skulle jag gömma mig? För mig har det handlat om att leva ett vanligt liv. Det är här jag lever, arbetar och har mitt sociala nätverk. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle fly någon annanstans.

Flera gånger har hon fått frågan om hon ångrat att hon väntat så länge med att komma ut, eller att bli sig själv fullt ut, som hon hellre väljer att kalla sitt val.

– Men hur hade mitt liv sett ut då? Jag hade inte fått mina döttrar och mitt liv hade varit oerhört mycket fattigare. Att se sig tillbaka och ångra, det tror jag bara blir grogrund för bitterhet och det är nog den värsta sjukdom en människa kan ha. Det vill jag definitivt inte få in i mitt liv.

 

Fakta

En transvestit känner ett starkt behov och mår bra av att klä sig i ett annat köns kläder och attribut. Transvestiter har oftast ingen önskan att förändra sin kropp eller sitt juridiska kön.

En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den felaktiga kroppen genom hormonbehandling och kirurgi.

Den korrekta termen för det som ibland benämns som könsbyte är könskorrigering. För att få rätt till könskorrigerande vård i Sverige idag krävs att diagnosen transsexualism ställs efter en utredning.

Hbt: homo-, bi- och transpersoner

Källa: rfsl.se

Bookmark and Share